Sonja Åkessons prosa och hennes dikter, samlade och i urval, har utkommit i många upplagor och finns lätt tillgängliga. Den senaste, från 2006 (då hon skulle ha fyllt 80 år), redigerades av Jenny Tunedal och hade titeln "Vara vit mans slav", efter en av Sonjas mest kända dikter.
Utbudet av böcker om författarskapet har däremot inte varit stort hittills så litteraturvetaren Amelie Björcks "Sonja Åkesson" utgör ett väsentligt tillskott.
En skiss över "diktliv och livsdikt" inleder, och en summarisk kronologi ingår, men att Björck i stort sett avstår från Sonja Åkessons biografi känns faktiskt skönt, med tanke på hur hennes privatliv utlämnats i böcker av maken Jarl Hammarberg-Åkesson och vännen Bengt Martin. (Båda omnämns av Björck, i väl uppskattande ordalag.)
Eftersom boken ingår i serien "Litterära profiler" syftar den till att ge en helhetsbild av författarskapet, i Sonja Åkessons fall även hennes prosa, dramatik och hörspel samt deltagande i 60-talets happenings och framträdanden på bibliotek, skolor och samlingslokaler.
Det är ändå som poet Sonja Åkesson fortfarande, drygt 30 år efter sin död, lever kvar hos läsarna och förtjänar att upptäckas av nya generationer. Hon låter sig inte fångas av lättfunna epitet som försöker tävla med föremålets förmåga att finna de rätta slagkraftiga formuleringarna.
Lustfyllt och ytterst medvetet experimenterade Sonja Åkesson med språk och form. Hon var, som det står på ett ställe i monografin, en decentraliserad författare.
Visst var hon en folkhemskritiker - men alltid ur ett nerifrånperspektiv och med humor och en självkritisk dimension. Visst var hon en feministisk poet - också i sina språkmaterialistiska experiment, visar en av Björcks intressantaste analyser. Och inte var hennes collage med klipp ur veckotidningar enbart ett drastiskt sätt att häckla medier och konsumism.
Amelie Björck framhåller "den Sonja Åkesson-specifika friktionen", svävningen som öppnar "snittytor mot alla möjliga intertexter och kontexter".