Danske Kim Leines debut "Kalak", som kom på svenska förra året, drabbade mig som ett hårt slag i magen. En berättelse med starkt självbiografiska drag, om en ung pojke som lämnar det inkrökta livet hos sin mamma i Norge och reser till sin far i Köpenhamn. Det första pappan gör är att förföra Kim. Den händelsen definierar sen hela hans liv. "Kalak" väckte stor uppmärksamhet i Danmark, och Kim Leine fick fin kritik.
En blodig historiaNu är han tillbaka med "Valdemarsdag" och även med den har Leine använt sin egen familjehistoria. Den här gången är det farfadern Erik Rasmussen som står i fokus. Matros och - mördare.
Boken börjar med mordet; en blodig historia där Erik gör sig av med en kärleksrival på självaste nationaldagen. "Valdemarsdag" är skriven i tredje person och Leine varvar polisprotokoll, en skilsmässoansökan och dåtidens socialtjänstyttrande, med sitt eget fantiserande om vad farfadern tänkte, drömde, upplevde. Men det blir ingen sann eländeshistoria av det hela, ingen based on a true story. Kim Leine är en riktig romanförfattare, med ett komprimerat språk som stundtals är vidunderligt.
Koncentrerad läsningTeman jag känner igen från "Kalak" är resorna, havet, och att en mycket ung pojke ger sig ut på egen hand och får klara sig bäst han kan. Erik Rasmussen ger sig ut på sjön som 13-åring. Vid 21 är han gift.
Men där jaget i "Kalak" älskade kvinnor (kanske lite väl mycket) så hatar Erik dem istället. Hatar och föraktar och drar sig inte för att slå. Om det är prostituerade eller den egna hustrun spelar ingen roll. Förresten är alla kvinnor prostituerade: Det är modernt, alla gör det, till och med borgmästarens fru i Paris, påstår Eriks syster Fanny.
Det är sorgliga och solkiga liv som skildras i återblickarna under den korta "Valdemarsdag" som Erik är på flykt undan polisen. Boken ska helst läsas koncentrerat, lika koncentrerat som den är skriven. Människoödena stannar kvar.