Sedan Åsa Linderborgs "Mig äger ingen" (2007) har porträtten av pappor blivit många. Joachim Volckerts "Spionen som svek" sällar sig till den kategorin av berättelser, men han fick aldrig möjlighet att lära känna sin far. Boken bygger istället på manuskript som fadern Albert lämnat efter sig och på arkivhandlingar från främst svensk och amerikansk säkerhetspolis. Det gör att boken snarare blir en historisk redogörelse än en rent biografisk.
Albert Volckerts föddes i Hamburg och växte upp under första världskriget och mellankrigstiden. Hans far ägde ett stort mäklarföretag i staden och släktens handelstraditioner ska ha haft rötter tillbaka till Hansatiden. Albert växte upp i ett kärlekslöst hem med en far som tyckte att han var en odåga när han hellre ägnade sig åt konst än åt att fördjupa sig i familjebolagets verksamhet.
När andra världskriget bröt ut kom Albert att använda sin begåvning för spionageverksamhet, något som blev hans dyrköpta utväg ur krigets Tyskland till hustru och barn som väntade på honom i Sverige.
Joachim Volckerts har helt klart en häpnadsväckande historia att berätta. Hans far var en av dem som spelade högt och lyckades vinna.
Berättelsen är ganska ojämn, både språkligt och kronologiskt, och mest utrymme ägnas åt Alberts omtalade spionaffär.
Min andra invändning gäller hur detaljerat vissa händelser beskrivs. Som läsare blir man för invecklad i turerna kring förberedelserna inför spionuppdraget till Sverige. Partiet som antagligen var avsett att stegra spänningen gör istället att berättelsen tappar fart.
Om man överser med det ger boken åtskilliga inblickar både i hur nazismen nästlat sig in i Sverige och i en märklig mans levnadsöde.