Mats G Larsson: Götarnas riken. Upptäcktsfärder till Sveriges enande
Atlantis
FÖR CIRKA 20 år sedan hörde vi rätt mycket om den så kallade Västgötaskolan: ett antal personer, varibland en tv-producent, ville övertyga oss om att Västergötland var "Sveriges vagga". De var inte de första. I början av 1800-talet ansåg sig godsägaren Pehr Tham kunna bevisa att hans egendom Dagsnäs (i Västergötland!) i stort sett utgjorde den nordiska forntidens (och därmed Sveriges) centrum.
Sakkunskapen däremot har oftast hävdat att riksbildandet självklart utgick från Uppland; där hade ett rike etablerats som under mäktiga hövdingar erövrade Götaland.
Den som så önskar kan ta del av en lång vetenskaplig debatt: Knut Stjerna och Curt Weibull, Birger Nerman och Wilhelm Holmqvist, Lars Gahrn och Peter Sawyer och Tomas Lindkvist - dessa och många andra har behandlat ämnet.
Och så kan man vända sig till Mats G Larssons nyligen utgivna "Götarnas riken. Upptäcktsfärder till Sveriges enande" och där få del av nya och gamla fakta och nya teorier.
Innan man tar del av texten kan man konstatera att denna volym, liksom Larssons föregående, är en mycket tilltalande typografisk produkt. Det är glädjande och en smula betänkligt: Är Atlantis det snart sagt enda förlag som numera vill göra vackra böcker?
Man känner också från de tidigare böckerna igen den Larssonska metoden. Han inleder gärna ett kapitel med en situation: han kommer till en plats, rör sig i landskapet, gör iakttagelser och därifrån utvecklas så resonemang eller teorier. Upplägget syftar till konkretion och läsarens delaktighet, och det lyckas.
Rubriken på den här boken kunde tydas så att götarna skulle haft en avgörande roll för riksbildningen. Men Larsson menar alldeles tvärtom: det var svearna som utvidgade sitt välde och erövrade götalandskapen. Hur denna expansion gick till och vilka spår den lämnat är bokens huvudsakliga tema
Först konstateras att ett starkt välde skapats i Uppland för ungefär 1 500 år sedan; Uppsala högar och gravarna i Vendel och Valsgärde bär vittne. Från denna trakt riktar man alltifrån 600-talet krigiska framstötar mot områden på andra sidan Östersjön och, säger Larsson: "det som hände ända borta på andra sidan havet måste rimligtvis långt tidigare ha föregåtts av räder mot de mera närliggande kustbygderna längs den skandinaviska halvön."
Dit hör förstås Östergötland, men vad finns det då för belägg för anfall från svearna?
Ett av dem finner Larsson i de östgötska fornborgarnas antal och placering, ett annat menar han kan utläsas ur förekomsten av ortnamn, bland annat av dem på "-by" med förleder på "tegne-" och "svenne-". Han menar att dessa betecknar platser där sveakungen placerat sina förtrogna. Alltså: efter anfall mot kustbygderna har man trängt in i landet och etablerat sin överhöghet på viktiga stödjepunkter.
Emellertid - och nu börjar det bli riktigt spännande: dessa spår efter eller tecken på svearnas närvaro låter sig också iakttas på annat håll - i Västergötland, längs Vänerns östra stränder.
Och hit skulle svearna ha kommit främst via sjöar och vattendrag i gränsområdet mellan Svealand och Götaland: Mälaren, Hjälmaren, Svartån, Lekälven, sjön Skagern och, till sist, Vänern.
Expansionen skall sedan ha fortsatt genom Göta älv och riktats mot Bohuslän (men däremot inte mot Halland, där danerna härskade). Larsson håller inte för otroligt att erövringarna också via Lagan och Ätran omfattat delar av Småland och södra Västergötland.
Sammanfattningsvis: ett starkt, väl organiserat Svearike bedriver under några århundraden en erövringspolitik som riktas mot den andra sidan Östersjön, mot Östergötland och Västergötland och som leder fram till framväxten av det svenska riket.
Givetvis är detta inte sista ordet, men ett inlägg i en pågående debatt. Den som så önskar kan i kapitlet "Kungen kommer" i Maja Hagermans "Spåren av kungens män" finna återgiven en teori som på grundval av delvis samma material konstaterar att det var danernas framstötar och kristnandet som ledde fram till riksbildningen.
Visst är detta spännande och roligt! Hur var det Ulrich von Hutten sa. "Andarna vakna och det är en fröjd att leva."