Spännande skapande systrar

Det är en vacker och spännande roman Susan Sellers har skrivit, om de begåvade systrarna Vanessa Bell och Virginia Woolf. Jo, den är spännande fast jag tycker att jag redan vet så mycket om Virginia Woolfs liv och verk. Men Sellers ger ordet till Vanessa, storasystern, och det är hon som målar upp bilder och händelser från deras liv.

Systrarna Stephen älskar varandra, men svartsjukan är ständigt närvarande i deras relation. De konkurrerar om moderns kärlek; ska Nessa eller Ginny få godnattkyssen först? De tävlar om uppmärksamheten i sina konstformer: Vanessa med sitt måleri, och Virginia förstås med sitt skrivande. När Vanessa gift sig och fått barn hånar Virginia henne för att sitta ihop med "den där stora tjutande ungen" och lägger beslag på Nessas make Clive. Har de en sexuell relation? I boken misstänker Vanessa det, trots att hon vet hur avskyvärd kärleksakten är för lillasystern. (Övergreppen begångna av halvbrodern George när Ginny var liten antyds bara med lätt hand.)

Nu kanske det låter som att man som läsare måste känna till systrarnas liv och umgänge rent historiskt, men så är det inte alls. Susan Sellers är mycket väl påläst, men hennes roman står på egna ben. Den tar formen av ett kärleksbrev från Vanessa till Virginia, där hon minns händelser från deras instängda och återhållsamma barndom, raden av dödsfall: modern, systern, fadern, en bror och hur de hanterar sorgen.

Kanske står de varandra aldrig närmare än just då. Den befriande ungdomstiden i Bloomsbury är med litegrann, men alldeles för lite! Jag vill läsa om mycket mer än bara att de håller salong och träffar männen som ska bli deras respektive makar; Clive och Leonard. Inte för att någon av de inblandade levde monogamt. Förtärande och slitsamma kärlekshistorier hör till vardagen.

Det jag tycker mest om i "Vanessa och Virginia" är nog ändå beskrivningarna av Vanessas skapande vid staffliet. Alla starka färger, hur hon bygger upp sina kompositioner.

"Jag skapar en grönskande fond, stigen och lusthuset i trädgården, ett bord med blommor i en vas. Det rosa och violetta i pionerna och fingerborgsblommorna brottas med den klarröda vallmon. Men själva porträttet vill sig inte. Så snart som jag försöker måla mors ansikte eller skissa hennes kropp där hon vilar i sin stol blir formerna fel och strukturen kollapsar. Det är som att jag inte vågar bryta mönstret. Du klarade det. Du lyckades där jag misslyckades. Du var mycket friare än jag."

Det är så levande beskrivet att jag mitt i läsningen är tvungen att googla fram bilder på Vanessa Bells verk. Det kommer du också att vilja göra.