Ronnie Sandahl är född 1984 och redan krönikör på Aftonbladet. Sämre har det i Sandahls debutroman, "Vi som aldrig sa hora", gått för Hannes. Av huvudstaden fick han inte uppleva mycket mera än ensamheten i andrahandsettan i Fisksätra.
Efter det misslyckade utbrytarförsöket är han nu återbördad till Falköping, staden där det alltid regnar, och återförenad med två gamla kompisar: Kristian som botar tristessen och sorgen med mat och Frippe som gör det med sexuella erövringar. Järngänget? Här ruvas det snarare på hemligheter, svartsjuke- och triangeldramer.
Det har blivit en fin småstadsskildring i olika nyanser av grått, centrerad kring en lördagskväll med förfest och disko. En pendang till Hans Gunnarssons Finspångsroman "En jävla vinter", fast Sandahls utspelas tjugo år senare, här och nu. Visst kan det te sig psykologiskt och sociologiskt otroligt att tre så sinsemellan olikartade killar ännu efter tjugo fyllda umgås. Men även om de stundtals reduceras till arketyper, underordnade författarens syfte att analysera mansrollen och dess samtida uttryck, så mejslas schatteringar långsamt fram.
Om Kristian möjligen stelnar i en bild - fettot som efter familjens tragedier låtit hoppet fara och isolerat sig i stillaståendet - så utvecklas mellan Hannes, den mjuke och känslige, och Frippe, den hårde och snaggade, ett slags dialektik.
Det är romantik mot pragmatism, drömmar mot verklighet, men också Hannes självupptagenhet mot Frippes implicita självförakt. Eller politiskt och emotionellt korrekt medelklass mot den skenbart tuffe överlevaren som växt upp i olika fosterhem.
Inget mästerverk, men en generationsroman präglad av spänst, spänningar och viss precision.
JAN KARLSSON