Albert Speer, Hitlers hovarkitekt, har alltid fascinerat. En osannolik katt bland hermeliner: intelligent, elegant, driftig, bildad, stilig och en passionerad musikälskare. Och fjärran alla bindgalna, demoniska, vulgära, patetiska, fasansfullt blodtörstiga marionetter i kretsen kring Hitler.
Märkligast av allt: Speer stod närmare Hitler än någon annan, har rentav kallats "Hitlers olyckliga kärlek".
Många har lockats att knäcka gåtan Speer, ofta utifrån ett psykologiskt, moraliskt, mänskligt perspektiv. Som Gitta Sereny i den djupt fängslande tegelstenen "Albert Speer och sanningen", liksom även Yrsa Stenius.
På ett helt annat sätt accepterar tyske historikern Joachim Fest Speers motsägelsefullhet i sin biografi "Albert Speer", från 1999, nu på svenska. Fest försöker inte förklara Speer, i synnerhet inte utifrån hans uppväxt. Fest har skrivit en saklig historisk biografi. Och han gör det med den äran.
Under läsningen framstår faktiskt Speer som allt mindre gåtfull och tycks snarare inkarnera det moderna samhällets urtyp: karriäristen, byråkraten utan övertygelser med hårda nypor och effektiv handlingskraft. Låt vara att Speer blev alltmer berusad av makten, som Hitlers förtrogne, senare som rustningsminister, snart i toppen av diktatorshierarkin.
Fest kan naturligtvis sin historia och skriver med nyfikenhet, intellektuell skärpa och analytisk kyla, men räds inte heller att spekulera, vilket gör den fyrahundrasidiga biografin till en luftig, tankeväckande och, verkligen, medryckande läsning.
Albert Speer var en tveklöst en sällsynt udda fågel i den primitiva flocken kring Hitler. Goebbels, Göring, Bormann och Himmler var inte bara mardrömsgestalter utan också så totalt verklighetsfrämmande att nazismen och kriget rimligen borde ha fått ett slut långt före 1945.
Men så fanns där andra maktmänniskor som med pragmatiskt verklighetssinne och teknokratisk effektivitet möjliggjorde och förlängde tragedin. Främst av de alla var Albert Speer.