- Jag har inget att berätta, sa Pete Seeger den där sommarkvällen då jag ringde upp honom i hans hem utanför Open Springs norr om NYC. Jag hade en helt annan uppfattning, men hans svar är helt i harmoni med den människa och kämpe ”Old Pete” var. Han undertecknade sina brev just med detta, ”Old Pete”, en anspråkslös men också värdig och rakryggad människa som aldrig kompromissade med det han ansåg viktigt.
Han var soldaten som var pacifist, han var medborgarrättskämpen som gav bort alla royalties på ”We shall overcome” till medborgarrättsrörelsen. Men han var också mannen som när nyvalde Obama ringde och ville att han skulle sjunga på hans installation ställde villkoret att ”This land is your land” skulle sjungas med alla verser, även den som ifrågasatte privategendomen.
Pete Seeger var en vänlig man, generös och klok. Det fanns en anspråkslöshet hos honom som var slående. Han var besvärad över sin berömmelse och tyckte det viktigaste han gjorde var att sjunga med barnen i skolan där han bodde en gång varje vecka. Seeger brydde sig inte så mycket om Springsteens hyllning då han uppmärksammade Seegers sånger för en ny, yngre publik.
Att få sitta en eftermiddag i hans vardagsrum och tala med honom om livet, om kärleken till musiken, om kampen för en bättre värld och få ta del av hans värme och vänlighet var en upplevelse som jag bär med mig så länge jag lever.
Pete Seeger är borta. Inte hans minne eller hans sånger, hans inspelningar, men den fysiska närvaron på vår jord fattas. Pete Seeger personifierade kampen, människokärleken och drömmen om en bättre värld. När jag ser på fotot där vi står utanför hans stuga blir jag lite sorgsen men samtidigt inser att han skulle sagt – ”ge inte upp, världen kan bara bli bättre!”
Vila i frid, stäm din banjo, spela för änglarna och nåde Gud om han inte är rättvis då får han med Old Pete att göra!