Island verkar utöva en stor lockelse på många att skildra litterärt. Det är nog något med landskapen, vidderna, isen, vulkanerna och det urtida som kan bilda en karg och liksom vitblank relief till vilken nutidssaga som helst.
Dessutom har Reykjavik norra Europas häftigaste partyliv vilket utforskas grundligt av Erik och Lotta i "Blixthalka".
Att Erik Helmerson till vardags är kultur- och nöjesskribent på nyhetsbyrån TT Spektra märks förvånansvärt lite på språket som inte tyngs av någon barlast av hård, genomlyst sakprosa.
I stället kommer kraftfulla och oväntade bilder som den här: "När vi kom ut från terminalbyggnaden snöade det, regnblandad och vågrät gjorde snön tusen nålar i våra ansikten och små barn som var dåligt förberedda föll i gråt."
En väl tydlig skelettet-syns-i-konstruktion blir den isländska guidebok som etableras redan i början, Guide Dumont, och som sedan får bära stora delar av Islandsskildringen. Ska något nämnas om historia. Kolla Dumont. Maträtter? Dumont igen. Nöjesliv? Dumont. Rätt omfattande direkta citat blir lite för mycket av journalisten som måste ha alla fakta rätt. "Njals saga" och Snorre Sturlasson vävs också in lite intrikat på sidorna.
Annars är "Blixthalka" en drabbande, spirituell, lite pratig roman med humoristiska förtecken. En ren och koncentrerad berättelse. En resa. Ett kompispar. Minnen. Ett ständigt prat om vänner, älskare, arbete.
Helmerson vrider så klart även till det med erotiska komplikationer och har mod nog att blotta sig ganska rejält. Han är skicklig på att gestalta det maktspel som uppstår mellan två människor som i mycket är sina motsatser.
När Haldor Laxness hand tycks kasta sin tunga skugga över fönstret en sen natt kryper också utsattheten lite närmare på.
Det är helt enkelt ett rätt tätt kammarspel som glider omkring i bilen på de lavinartade vägarna. En Route 96 med kanaler rätt in i Eriks och Lottas gemensamma förflutna.