Ibland möts gammalt och nytt, trivs tillsammans, och bildar något alldeles eget. Just detta har hänt när Stefan Spjut skrivit sin debutroman "Fiskarens garn". Det som kommit till är en livskraftig hybrid av gammaldags skärgårdsskildring och modern roman.
Berättelsen handlar om en klassisk "enslingen på skäret-gestalt", Gösta Blombeck. Han lever ensam, bokstavligt talat på en öde ö, och - frånsett en lantbrukargranne som köper hans fisk och förser honom med vatten i gengäld - utan kontakt med omvärlden. Han lever stilla som en del av en del av en levande och besjälad natur. Men en dag störs friden. Två kvinnor och en flicka kommer som sommargäster till Göstas granne. Denna förändring sparkar igång berättelsen på allvar, tvingar Gösta att förhålla sig på ett nytt sätt till omvärlden och sätter igång en kedja av händelser.
Spjut frossar i ett gammaldags, nyansrikt språk, med en mängd ålderdomliga skärgårdsuttryck vars betydelse ibland förblir ett mysterium: vakare, gistgård, brånga. I romanen finns en långsamhet som känns välgörande. Gösta är ett naturväsen, ett slags vätte med vildvuxet skägg, men den natur han lever i är ingen idyll: här finns, som en ständig, mörk fond, klimathotet, kärnreaktorn i Studsvik, föroreningarna i Östersjön. Därtill själva naturens egen, inbyggda grymhet.
Lite synd dock att samtidslitteraturen - i den mån den nu alls väljer att skildra ensamma äldre män på landsbygden - väljer att framställa dem som lortiga snuskgubbar. Verkligheten är oftast annorlunda.
Som tur är.