Helena von Hofsten:
Om jag kunde skriva skulle jag skriva en bok om människans största lycka och olycka
Tusculum förlag
En äldre, ensam kvinna, Laura, vill som sin sista skrivargärning skriva om det barn hennes mor förlorade. Hon utgår ifrån moderns knapphändiga dagboksanteckningar och broderar ut dem med de lyckodrömmar, den ångest och sorg som bör ha funnits hos modern.
Parallellt med den historien berättas den egna, hur systern till det döda barnet blev en kvinna som sökte ensamheten och misslyckades i relationen till sitt enda barn. Ett barn, som kanske inte var önskat och inte rymdes i Lauras liv, och som nu vänt henne ryggen.
Ambivalensen inför moderskapet, och skuldkänslorna inför detta, tror jag är det som gör att berättelsen aldrig förmår gripa tag i mig. Det är som om den värjer sig emot att berätta det den vill berätta. Som om bokens verkliga författare varken är säker på att moderskapet är den största lyckan eller om hon förmår att skriva om det. I romanen uttrycker Laura tvivel på sin förmåga att skriva. Hon får kritik för att hon inte går på djupet med sina karaktärer och inte låter skrivandet ta sin tid. Denna kritik tycks mig självupplevd och berättigad.
Jag tror att för att kunna förmedla starka känslor måste den som skriver själv uppleva dessa känslor. Här möter istället en återhållsamhet som inte verkar stilistiskt vald, utan mer som en undvikande manöver. Resultatet blir splittrat och inte särskilt engagerande.
Åsa Österlöf