Mikael Timms "Lusten och dämonerna" kallas av förlaget för "den första heltäckande biografin över Ingmar Bergmans liv och verk". Det stämmer. Dels var den sanktionerad av föremålet, dels har Timm fått tillgång inte bara till arkiv- och arbetsmaterial utan också till Bergman själv i otaliga intervjuer och samtal.
Det är en gedigen tegelsten, välskriven och lättläst. Tydligskapande. För även om den mest uppenbara inspirationskällan är Bergmans egen "Laterna Magica" - denna konstfärdiga hybrid mellan självbiografi och roman - så har Timm med den hederlige hantverkarens flit ordnat stoffet kronologiskt, från barndomens Östermalm till ålderdomens Fårö.
Allt är med. Föräldrarna, dock- och studentteatern. Älskade mormor i Uppsala. Åren i Helsingborg, Göteborg, Malmö. Växelbruket mellan teatern och filmen. Kärleken till skådespelarna. Det febrila arbetstempot, mästaren liknar en produktiv och plikttrogen Lutherlärjunge. Kvinnorna får ett eget kapitel, nazistsympatierna återkommer. Dramaten blir ett hem och München efter skattetvisten (som tog hårt) en exil. Framgångarna på scen och duk betas av, liksom de nyskapande tv-produktionerna. Både Erland Josephson och Börje Ahlstedt avslöjar regissörens absoluta storhet: scenerierna.
Inget saknas, ändå är det något som fattas. Temperament och självständighet? Lugnt reflexiva såväl som, säg, psykoanalytiskt djuplodande partier? Timm har genom åren meriterat sig som uppslagsrik essäist och skönt litterär författare. Här är det som om en annan - eller dennes anda och ande - kikade över axeln och hämmade skapandets frihet. Som vore texten i själva verket dirigerad och orkestrerad av Bergman och Timm hans lydiga instrument eller redskap.
Möjligen är detta ett med biografigenren oupplösligt dilemma, men nog hade Bergman mått bra av - och innerst inne gillat - lite mindre lojalitet och mera motstånd. Att hysa respekt för andra människor är en god egenskap, fast den som vill säga något nytt eller intressant om en av 1900-talets internationellt mest uppburna konstnärer alla kategorier måste nog - samtidigt som estetiskt och intellektuellt skarp - vara utrustad med en rejäl dos respektlöshet. Kanske rentav med det slags hat(kärlek) som väl hos oss bara Lars Norén kan uppbåda.
Vore jag förläggare på Bonniers hade jag omedelbart, som kompensation för dagboken, pressat Norén att börja skissa på ett Bergman-verk.
Lusten är framträdande i Timms tappning, dämonerna däremot inte. Som hade rotandet i barndomen och psyket, liksom utdrivningarna, redan gjorts för länge sedan och så många gånger - av Bergman själv, därmed basta. Det blir lite grand som att ta del av en spöksonat utan spöken. Ett skuggrike utan skuggor. Mästerverket "Fanny och Alexander" är, som påpekas, en försonande film. Eller som Jarl Kulles G A Ekdahl säger i sitt tal: "Världen är inte till för att genomskådas." Byt ut "världen" mot "Bergman" - biografin i ett nötskal.
Men svartsjukan? Och kontrollbehovet, som kanske inte bara gällde kvinnorna i Ingmars liv, utan även och under åtskilliga decennier hart när allt som rörde svensk film och teater? För Timm är Bergman en sammansatt person, det måste sägas, men i stort sett befriad från vad andra vittnat om: maktmänniskans negativa sidor.
Nazivurmen nedtonas och bagatelliseras, närmast förstrött. Och om "Laterna Magica" är biografens bibel, så kan även den - när det passar syftena - ifrågasättas. Med reservation för att det kan ligga en särskild Timm-humor begraven här, så får väl meningen anses vara en smula famös: "Kanske spetsade han sin själv-biografi med nazistiska sympatier för att göra den mer spännande."