Sporten, Putin och ryssarna

Att Ryssland inte är en rättsstat är landets absolut största problem. Ryktet är fläckat av brott mot mänskliga rättigheter och korruption. Nu vill Vladimir Putin använda VM i friidrott i Moskva och vinter-OS i Sotji 2014 till att putsa på den solkiga bilden. Till hisnande kostnader, skriver historikern Christer Nilsson i denna sommaressä.

Vladimir Putin gillar att visa upp sin breda bringa.

Vladimir Putin gillar att visa upp sin breda bringa.

Foto: Alexei Nikolsky

Kultur och Nöje2013-08-10 08:44

Luzjniki-stadion i Moskva är nyrenoverad för väldiga kostnader och slutnotan för vinter-OS hamnar på svindlande ofattbara 330 miljarder kronor – mer än budgeten för samtliga vinter-OS som hållits tidigare. Putin riskerar mycket av sin prestige och politiska trovärdighet när han på detta sätt spekulerar med sitt folks knappa tillgångar. För många gör han sig redan löjlig med att stoltsera med bar överkropp för att framstå som fysiskt stark och vältränad och han gör nu också stort nummer av att landet på samma sätt ska hävda sig som stormakt i dessa kommande sportsammanhang.

Det finns goda skäl att skärskåda en sådan makthavare lite närmare.

Stolt petersburgare

Vladimir Putin som härstammar från Leningrad är omåttligt stolt över sin kulturhuvudstad. Det är något helt annat än att vara från Moskva, den skräniga, penningstinna, maktfullkomliga staden. Det kejserliga imperiets skimmer vilar ju ännu vemodigt över anletsdragen och petersburgaren anser sig omtyckt och uppskattad överallt på grund av sin artighet, sin kultur och bildning.

Ryssarna i allmänhet är mycket stolta över sitt land och medvetna om sin historia. Alla känner framför allt till Det stora fosterländska kriget, det vill säga andra världskriget, då 25 miljoner ryssar stupade och ”räddade Europa från nazismen och frälste det genom ryskt blod och ryska tårar”. Den övertygelsen sitter fastbränd i själen hos varje ryss och firas omsorgsfullt 9 maj varje år. Då översållas hela landet av de svart-orangefärgade så kallade hjältebanden.

Med bröstet fullt av medaljer drar krigsveteranerna fram på Moskvas gator och hyllas med stor uppriktighet. Alla har ledigt. Barnfamiljer och ungdomar fyller parkerna, grillar korv och sjasjlik och dricker öl. Hela stan sjunger och ler.

Kanonmat

Men det ligger något förljuget över ”Segerdagen”. En inkompetent militärledning skickade miljoner efter miljoner soldater till fronten som kanonmat, utan utbildning eller ens ordentlig utrustning. Sannolikt finns det inget politiskt system som sammantaget tagit livet av så många människor som kommunismen.

Inget av detta diskuteras i dagens Ryssland. Inget om annekteringen av de baltiska länderna. Inget om överfallet på Finland. Inget om alla utrensningarna. Inget om Gulaglägren. Ryssland och Putin låtsas som om de inte fanns. Dånande ekar tystnaden kring samarbetet med Hitler, styckningen av den polska staten, det ryska folkets lidande och Stalins skrämmande tillkortakommande som överbefälhavare. Mängder av smutsig byk är otvättad. En blind fläck i det ryska samhällets öga.

Ett glåpord

Vi i väst har svårt att förlika oss med att ryssarna inte vill ha vår demokratimodell. ”Demokrati” är för ryssarna ett glåpord, färskt i minne, i första hand associerat med det kaotiska Jeltsinstyret under 1990-talet då oligarkerna stal statens egendom och hela samhället tycktes vara ett oförutsägbart och labilt gungfly.

I stället valde man att återgå till det trygga, välkända, auktoritära samhället med en tydlig Vozjd (husbonde), Vladimir Putin. På kort sikt en lättare väg, men mycket bekymmersam eftersom man skjuter upp alla svåra problem. Med Ryssland som enmansstat kommer ekonomisk stagnation och korruption bara att cementeras och förvärras.

Medan västvärlden gärna vill demonisera Putin så är stödet för honom i Ryssland äkta. De flesta av hans väljare röstar på Putins parti Enade Ryssland av genuin övertygelse. Delvis beroende på att Kreml kontrollerar medierna – men det förklarar inte allt, det finns också kritiska tidningar och radiostationer, även om Putins grepp om dem hårdnat de senaste åren.

Pussy Riot

Ryssarna gillar Putin därför att han håller ordning på byråkraterna och oligarkerna, eller "tjuvarna" som de kallas. Men att byråkraternas antal håller på att svämma över alla bräddar och korruptionen bara förvärras har inte minskat Putins popularitet. Obegripligt – men ändå sant. Ryssarna gillar Putin därför att han noga aktar sig för att fördöma den sovjetiska historien. Han tiger om att kommunismen tog död på 120 miljoner människor.

Ryssarna gillar också Putin som ledare på den utrikespolitiska arenan, hans kompromisslöshet gentemot USA och NATO och den aggressiva och våldsamma politiken mot små grannländer som Estland och Georgien. Detta skadar Rysslands anseende utomlands men han har folkets stöd. Besynnerligt – men ändå sant. De senaste påhoppen bär också syn för sägen. Pussy Riots dömdes till fängelse för huliganism, amerikaner förbjuds att adoptera ryska barn, Amnesty International och Human Rights Watch brännmärks som ”utländska agenter”.

Den gåtfulla själen

Putin med sin fingertoppskänsla för folkopinionen har förstått allt detta. Han är en sann rysk patriot med stark känsla för såväl traditionella värderingar som kyrkan och familjen. Hans ideologi är en sällsam blandning av gammeldags ryska normer och ett trosvisst försvar av det gamla Sovjetunionen.

Och ju mer man försöker förstå sig på Ryssland desto mer förvirrad blir man. Det svårfattligaste är hur denna enorma konglomeratstat kunnat bevara sig självt under mer än tusen år. Hur kunde man utan att knäckas överleva mongolväldet, tsarernas förtryckstid, Hitlers utrotningar, Stalins terror, kommunismens fall och kaoset under de första årens postkommunistiska anarki?

Det måste ha att göra med den ”gåtfulla ryska själen”, att den verkligen existerar. Ryssarna begriper det inte själva. Och de kommer att använda de nästkommande tusen åren till att fortsätta att försöka förstå sin egen existens.

Historiker och författare. Hans senaste bok är "Stormaktsdrömmen – i svenskarnas spår under tusen år i Finland, Ryssland och Baltikum" (2010, Carlssons förlag).

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!