Efter utflykten till romankonsten i den Augustprisnominerade "Göteborgskravallerna" (2006) är Jörgen Gassilewski återbördad till det poetiska fadershuset. Hans bok i dag heter rentav "Kärleksdikter" och består huvudsakligen av tio rader långa stycken - eller skärvor av smycken - med jämn högermarginal.
Grundsatserna är två. "Jag älskar dig", lyder den första. "Jag hatar dig", den andra. Till slut har man läst detta "Jag älskar dig" och det andra "Jag hatar dig" i så många konstellationer och kontexter, och med så drastiska klipp och övergångar, att man nästan känner sig förflyttad till faserna i det parrelationens livsdrama som Richard Burton och Elizabeth Taylor så kongenialt gestaltade på scen och duk.
Det har blivit en tämligen monoton och just därför rätt rolig bok, som medelst upprepningar och tematiska variationer också ställer läsaren (och litteraturen) inför ett slags språkkritik: vad betyder våra utsagor egentligen, vad är det värt som kan upprepas i det oändliga och ältas intill döddagar? Jag älskar dig, skriver Gassilewski en gång, "är tre döda ord". Drygt trettio sidor senare kommer kontringen: "Jag älskar dig är en vacker och nyttig fras: jag älskar dig!"
Även om åtskilliga interreferenser - här är bildkonstnärer och stjärnhimmel, zenit och nadir, trikloretylen och dess kemiska formel, fallande lidande "mänskor", etc etc - inte förmår kommunicera med undertecknad, så är det en klassiskt stilren postmodernistisk diktbok, som varken saknar svärta eller munterhet. Älskar den inte, hatar den heller inte.
JAN KARLSSON