Bror Gårdelöf tar i ett brev till Språkspalten upp en fråga om språklig artighet. Han fick lära sig i skolan att man säger och framför allt skriver till exempel "kompisarna och jag", "min fru och jag". Det vill säga det hör till god ton att sätta sig själv sist i formuleringen.
Men i dag möter man allt oftare den omvända ordningen i både tal och skrift, har Gårdelöf noterat. Ordet "jag" placeras alltså först. "Ego-fixering till och med i skrift", konstaterar Gårdelöf.
I ett negativt sammanhang bör man i enlighet med detta ödmjuka tänkande sätta sig själv först: "Jag bär ansvaret för det inträffade, tillsammans med mina kompisar ..."
Måhända tillhör detta de stilistiska antikviteterna i dag, skriver Bror Gårdelöf.
Det kan man nog säga att det i viss mån gör. Jag betvivlar att dagens skolungdom får lära sig denna artighetsregel. Antagligen är det också få föräldrar som lär ut detta. Och i så fall verkar det troligt att formuleringar med "jag" först har framtiden för sig. Barn säger väl vanligtvis och naturligt "jag och mamma".
Vad den här typen av förändringar bottnar i, och hur de går till, är inte lätt att säga. Det handlar ju knappast om ett genomtänkt och överlagt beslut.
Frågan är också vad som är artigt och inte. Då och då diskuteras till exempel ett nytt slags niande, som man kan möta bland annat hos butikspersonal. Artigt och respektfullt, tycker en del. Andra tar bara illa upp.