Lars Gustafsson:
Fru Sorgedahls vackra vita armar
Atlantis
Han börjar om igen. Han ger sig inte.
Lars Gustafsson är i sin nya roman tillbaka i det Västmanland som han förstås aldrig har lämnat. Jag är glad att han är där. Jag har längtat efter den här boken, inser jag efter att ha läst den. Ju mer Västmanland, desto bättre Gustafsson. Jag tror att det låter sig sägas om nästan hela författarskapet. I födelsestaden Västerås, i skogarna, sjöarna och alla små ställen däromkring; på grusvägarna och hos folket i stugorna - där är Lars Gustafsson som bäst. Och när han är som bäst är han ... bäst, helt enkelt.
Ja, jag sätter nog ingen svensk levande författare högre.
Men varför? Som jag har försökt hitta svaret på det! Som med alla betydande verk är det inte minst själva gåtan som lockar. Varför talar just detta till just mig? Och svaret är alltid detsamma och lika svävande: Det har att göra med stilen, språket, tonen. Eller vad man ska kalla det. Rösten som talar.
Jag kommer bara på en annan författare som är lika omedelbart igenkännlig som Lars Gustafsson, och det är Stig Claesson, en mästare han också. Båda med språklig enkelhet som sitt signum. Gustafsson med de där orden han gillar och som alltid är med: "egentligen", "sällsamt", "naturligtvis" ... Humorn såklart. Det är en rolig roman han har skrivit.
Han gör det på sitt säregna, lite kantiga språk. Det förefaller opolerat och ändå blänker det skarpt. Jag förstår inte hur det fungerar med så stark verkan. Men det gör det sannerligen! Han är ett slags magiker. Och så hela tiden beredskapen att med de karaktäristiska tankesprången och de oväntade associationerna föra läsaren till bråddjupet. Ibland verkar det som om professor Gustafssons briljerande med kunskap bara är ett sätt att säga: Se, så mycket kunskap och fakta och ändå står jag, det vill säga vi alla, ännu helt frågande inför existensens grundläggande frågor. Varför finns vi? Finns Gud? Vad är egentligen detta att leva?
Barnets nyfikenhet på vad som döljer sig i flodens vatten eller bakom nästa vägkrök är i grunden samma sak som den äldre mannens funderingar kring filosofiska och existentiella frågor. I "Fru Sorgedahls vackra vita armar" kommer barndomsminnena allt närmare den åldrande berättarens nutid, vilket förstärker känslan av att allt hänger ihop och att allt i någon mening finns samtidigt. Tidens mysterium är ett tema.
Men vad handlar då boken om kanske den ordentlige vill veta. Men jag sa ju det. Skogarna, sjöarna och alla små ställen däromkring; grusvägarna och folket i stugorna. Där finns allt att upptäcka.
Och så handlar det om kärlek. Det gör det ju alltid.