Drömmaren. Resenären. Pianisten. Psykologen. Bilföraren. Insektssamlaren.
Fragmentariskt skymtar Tomas Tranströmers liv i många av hans dikter. Det personliga men inte det privata, och främst motiverat av denne poets krav på sanning och autencitet: hans dikter ska alltid ha ett konkret incitament.
Nästan allt Tranströmer skrivit har vuxit fram ur privata personliga upplevelser, vilket dock inte betyder att det är självbiografiskt utlämnande. Han har alltid värnat sin integritet, typiskt är att han till en början skydde ordet jag.
Att skriva en djupborrande biografi över Tomas Tranströmer vore, bland annat av dessa skäl, omöjligt. En oavvislig sanning är dessutom att det är i sitt verk en författare ska sökas. Med den inriktningen har Staffan Bergsten skrivit "Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt", som utges inför poetens 80-årsdag. En sammanfattning av det yttre levnadsloppet ges, men boken har sitt främsta värde som vägvisare till diktarens inre värld via hans texter.
En halvkristen1989 utgav Bergsten "Den trösterika gåtan" med tio essäer kring Tranströmers lyrik, en uppföljning av Kjell Espmarks "Resans formler", närläsning av de dittills (1983) utgivna verken. De båda litteraturforskarna är personligt bekanta med Tranströmer.
En viktig skillnad är att Bergsten inte haft möjlighet att få muntliga uppgifter. I gengäld har han den här gången, liksom Espmark tidigare, haft tillgång till dagböcker, brev, utkast och anteckningar, otryckta dikter med mera - allt pietetsfullt sparat av Tranströmer.
Om Bergsten i "Den trösterika gåtan" behandlade Tranströmers mystik med försiktighet tvekar han nu inte att kalla honom en religiöst lagd poet. Han citerar tidigare ej tillgängliga uttalanden och brev, där Tranströmer menar sig vara en sorts halvkristen människa med positiv dragning hela tiden åt kristen fromhet. Men mot kyrkan är han uttalat kritisk - där pågår många yxskaftsdialoger.
Räddad av musikenTranströmer förhåller sig öppen för det okända i andliga frågor. Jag tycker dock att hans parapsykologiska intresse överbetonas. Märkligare är för övrigt att Tranströmer, annars motståndare till dogmatiska läror, tog till sig den psykologiska typläran (om samband kroppsbyggnad - själsliv).
När det gäller politik väljer Tranströmer att ligga lågt. Fram till "Klanger och spår", 1966, hyllades han unisont, men då höjdes plötsligt kritiska röster från vänster som anklagade honom för en passivt betraktande attityd till omvärlden.
Att Tranströmer tog mycket illa vid sig framgår av brevväxlingen med den amerikanske kollegan Robert Bly. Publicerad i "Air Mail" - finns i nyutgåva - som Bergsten ofta hänvisar till.
En del nycklar till livshållning och personlighet tillhandahåller Tranströmers självbiografiska "Minnena ser mig". Ett starkt avsnitt där beskriver hur svår ångest tog honom i besittning när han var 15 år - "Kanske min viktigaste erfarenhet".
Räddningen blev musiken, som sen skulle bli så viktig i hans poesi och inte minst i livet efter slaganfallet. Han hade också valt musik som konstnärligt medium innan påverkan från litterärt intresserade kamrater på Södra latin fick honom att börja skriva poesi.
Storslagen finalBergsten bidrar med ny kunskap om Tranströmers insikter i kompositionsteknik och musikteori och om musikens betydelse för att ge struktur åt känslomässiga upplevelser i dikt. Bergsten är själv en initierad, liksom givetvis i fråga om det poetiska hantverket, Tranströmers bruk av metaforer och klassiska versformer.
Han har också förmågan att göra diktanalyser till spännande läsning. Det främsta exemplet är den magnifika utredningen av musikalisk, ideologisk och personhistorisk tematik i "Sorgegondol nr 2" - enligt Bergsten en storslagen final på Tomas Tranströmers diktning som helhet!
GUN ZANTON-ERICSSON