Göran Hägg:
I Världsfurstens harem - Erik Johan Stagnelius och hans tid
Wahlström & Widstrand
Som litteraturvetenskaplig forskare har Göran Hägg tagit på sig uppgiften att vara folkbildare och skriva lättsamt och underhållande vare sig det gäller litterära översiktsverk eller romaner. Det är följaktligen både spännande och upplysande att läsa "I Världsfurstens harem", en omfattande biografi över Erik Johan Stagnelius och hans tid.
Biografi över en människa som bara lämnat tre brev efter sig? Andras autentiska vittnesmål är nästan lika lätt räknade. Det mesta av det lilla man trott sig veta om Stagnelius är efterhandskonstruktioner och omdiktningar av vad andra skrivit - och som var fel från början - eller mindes först långt upp i åren för att tillfredsställa enträgna forskare och journalister.
Lika litet tillförlitligt som porträtt är den bekanta blyertsteckningen av L G Malmberg.
Mot den här bakgrunden är det ändå en ansenlig mängd fakta Göran Hägg kan redovisa. Viktigast förblir dock Stagnelius livsverk, hans dikter och dramatik.
Tack vare Lundaprofessorn Albert Nilssons geniala idé i en liten bok från 1926, att jämföra Stagnelius manuskript med de exakt daterade brev och utskrifter han producerade som kanslist på ecklesiastikexpeditionen i Stockholm, har enskilda dikters fullbordan kunnat dateras med större säkerhet. En grundläggande forskningsprestation som Hägg naturligtvis drar nytta av.
Barndomsmiljön blir effektivt avidylliserad. Fadern, Magnus Stagnelius, totalt likgiltig för Erik Johan och hans poesi och så snål att han flyttade sina båda söner från universitetet i Lund till Uppsala, där kraven var så låga att studietiden kunde förkortas.
Naturligtvis rör sig även Hägg med spekulationer, garderade formuleringar, frågetecken - och utropstecken. Han tillåter sig många beska och ironiska formuleringar, bland annat om dåtidens akademiska "amatörer" och inte minst om de "yrkesavundsjuka" Tegnér ("som knappast kan kallas kristen i någon rimlig mening av ordet") och Atterbom (en klen poet med "knastrigt teoretiska erotikstycken").
En äreräddning bestås däremot den förtalade Lorenzo Hammarsköld ("Hammarspik" i en hatdikt av Tegnér), utgivare av Stagnelius samlade skrifter med början redan 1824. Hägg prisar med rätta hans generositet och säkra smak. Han räddade mycket som censurbenägna personer skulle ha uteslutit.
Som en positiv hjälte skildras även upplysningsmannen Nils von Rosenstein, Svenska Akademiens förste ständige sekreterare, chef för ecklesiastikexpeditionen. Han insåg Stagnelius geni och var den ende som försökte hjälpa honom på olika sätt
En källa som kan tyckas tvivelaktig är Samuel Fryxell. Han var studiekamrat med Stagnelius och porträtterade honom som poeten Zirkelström i en skandalroman om studentliv med groteskt fylleri och horor. Men Hägg använder honom för att kolla sanningshalten i anekdoter hos Atterbom med flera som därmed till vissa delar kan bekräftas.
"I Världsfurstens harem" utgör också en rundmålning av miljöer, idéströmningar och litterära intriger. (Var Tegnér genom sitt ränksmideri medskyldig till konkurrenten Stagnelius död?) Som berättelse om en diktare av världsformat utmynnar den, trots Stagnelius förnedring och nederlag, i "den konstnärliga integritetens seger över avund och tidsmoden".
GUN ZANTON-ERICSSON