Veckan har varit så skakande med Japan och Libyen att det nästan inte går att ta in. Stackars människor. Nu längtar man efter en stor insamling, så att man i alla fall kan göra nånting. Det är ju det man vill, lite tafatt, göra nånting.
Men man måste också leva sitt eget liv, det är en plikt, att leva sitt liv.
Vi har firat in vårdagjämningen genom att åka skidor på Tinnerö på kvällarna. På krispigt skarföre har vi glidit över kvardröjande snötäcken längs skogskanter och i dungar, mellan buskar och tuvor, med en aning av andakt och äventyr.
Grundfärgen är solnedgångsröd, sedan skymningsblå och på det silver när månen tänds över ekarna.
Farväl vackra vinter, tänker vi och far utan ansträngning fram över rådjurspåren i halvdunklet.
Att åka så, rakt ut i naturen, att vara en del av skuggorna i månskenet, känns ursprungligt. Som att göra upp eld och gräva i jord.
Gled senare om kvällarna vidare in i en bok, den hyllade idéhistorikern Sverker Sörlins skidåkningsbok "Kroppens geni" som kom ut i februari och genast åkte in på DN:s kritikerlista.
När jag började läsa den storknade jag av professorns egocentrerade formuleringsglädje. Allt för mångordigt berättade han om uppväxten i Västerbotten, hur han tävlade och tränade på skidor. Tyckte jag först, alltså, och la bort den.
Den här veckan tog jag upp den, inspirerad av kvällsturerna på Tinnerö.
Och nu rekommenderar jag den varmt!
Fascinerat följer jag hans galna projekt att träna med norska dam- och herrlandslagen, världens snabbaste.
Det blir ett lysande, nördigt reportage, som bärs av idéhistorisk analys och kryddas med anekdoter, som den när Marit Björgens pojkvän stänger gymmet där han jobbar för att dra till mormor och fira Marits första VM-medalj 2003. Sätter följande lapp på dörren: "Stängt på grunn av VM-gull".
Sörlin reser till Björgens och Petter Northugs hemtrakter, söker kulturen som skapar skidhjältar. Han filosoferar över helgonlegender, nationalism, stad och land, tyskarnas illdåd under andra världskriget, filosoferna Arne Naess och Spinoza och relationen alkohol-idrott.
Allt underhållande, välskrivet och lärt.
Och någon som citerar Hjalmar Gullberg kan aldrig vara fel ute... Det är dikten "Människors möte" som får en plats när Sörlin beskriver hur de löptränar i en "glad liten grupp" och småpratar mellan andetagen. Mikrosocialitet, kallas det. "Det finns ett drag av överlämnande i dessa korta samtal, som jag tror Hjalmar Gullberg tänkte på när han skrev dikten".
Rotar fram en Gullbergsamling och slår upp den berömda dikten som slutar:
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.
Tar ett stavtag, väntar in vår gamla, kära hund, gläder mig åt just ingenting. Åt att leva kanske.
ÅSA CHRISTOFFERSSON