Tom Malmquist:
Sudden death
Wahlström & Widstrand
Ishockeyn kräver sina offer. Några av dem reser sig. Som Tom Malmquist. När han tvärt slutade vid sjutton års ålder hade han bland annat hunnit vara lagkapten i tv-cupen för Stockholm. Det är stort för en tonåring.
Kanske är 78-födde Malmquist ändå en lika betydande talang inom poesin som på rinken, åtminstone av debutboken att döma, "Sudden death". Den ser ut som en språkmaterialistisk övning i mängden - förtätad, utglesad, uppräknande - men är i positiv mening underordnad stoffet. Innehållet ger formen och uttrycket.
Det har blivit en fokuserad bok, lika intensiv som koncentrerad. Och de två omkvädena, "tönt" och "din lilla fitta", kastar oss rakt in i ett språkbruk som röjer en hatisk syn på motståndaren, människan. Pojken skall fostras till man och det mjuka formas till stål. Den hårda träningen och koderna i omklädningsrummet strävar ytterst mot det förkroppsligade hatet, den programmerade blodtörsten och våldsinstinkten.
Hockeyadepterna drillas som vore de soldater, mördarmaskiner. Malmquist ligger nära teoretiker som Erich Fromm och Klaus Theweleit i denna närgångna och litterärt fungerande studie av en endräktig och destruktiv manskultur med implicita homoerotiska inslag.
Språket köttsligt, orden organiska - fast även om skydden är många och musklerna utvecklade visar debutanten gång efter annan på kroppens alla sårbarheter. Och på pojkens tidiga försakelser. Hockeybyxorna saknar fickor: "ingenstans att gömma händerna,/ stoppa ner det upphittade, en slät sten,/ spara ett löv,/ inte ha möjlighet/ att ta med sig/ det omtyckta."
Det är sakkunskap och minneskonst. Bra poesi.
JAN KARLSSON