Sedan debutromanen 1996, har Johanna Nilsson gjort sig känd för sina djupgående skildringar av människors utsatthet. Kring utsattheten vävs också denna roman om lyxeskorten Benjamin och människorna kring honom.
Han är vacker, älskvärd och undflyende. Han ser sig själv som något av en frälsare, då han tar hand om sina kunder med kärlekens alla tecken. Någon personlig kärlek är det dock inte fråga om. Det är den han flyr genom sin verksamhet.
Vinsten, för Benjamins del, är inte enbart att han kan döva sina skuldkänslor genom att vara den givande parten. Han tar bra betalt, och det innebär också att hans kundkrets består av välavlönade personer. Hur de tjänar sina pengar fördjupar sig inte författaren i. Detta är inte någon socialrealistisk berättelse om arbetslivet, även om realismen ibland är smärtsamt tydlig. Temat är människans inre ensamhet, hennes längtan efter kärlek och tillhörighet och den stora plågan i att inte finna den. Den visar hur längtan kan driva till missbruk av såväl sex som droger, och i sin svartaste utpost till misshandel, våldtäkt och mord.
Trots detta finns stråk av försoning och upprättelse. Romanen kretsar kring ett tiotal personer, alla med anknytning till Benjamin, och i viss mån med varandra. Ingen av dem lämnas utan lösning på sin ensamhet, även om lösningarna ser olika ut: uppbrott och befriande självvald ensamhet, fördjupad vänskap eller tvåsamhet, storfamilj och även hämnd och gemensamt självmord.
Det är ömsint, brutalt, sorgligt, vackert och blodigt - en starkt ljudande roman om det djupt mänskliga, där mycket följer ödets lagar, till sin yttersta spets, men där den egna viljan också får utrymme. Den rytmiskt vackra prosan, som inte väjer för att sätta ord på högt som lågt, förstärker ytterligare upplevelsen av hur sammansatt berättelsen och själva livet är.