I sina romaner skildrar Anita Salomonsson ofta människor som på ett eller annat sätt har kommit på kant med tillvaron, som fallit ur samhällsramen. Undantagsmänniskor, ofta från fattiga förhållanden och kärva familjer.
Spelplatserna är inte sällan förlagda till den västerbottniska periferin - miljöer som Anita Salomonsson, själv född i Hjoggböle, är väl förtrogen med.
Också den nya romanen är förlagd till det västerbottniska kustlandskapet kring Burträsk och också denna gång handlar det om en undantagsmänniska. Vattenbärerskan Lova Leonora är inte som andra och det bestämmer på ett tragiskt sätt hennes framtid i ett fattigsverige under beredskapsåren.
Lova Leonora, hemmadottern som blev över, försörjer sig och sin mor genom att bära vatten åt överheten. Hon anstränger sig för att, som det heter, "vara som en människa" men ärren i själen gör att galenskapen står på lut och "oregerligheten" hotar. Hennes utsatthet ökar när modern dör och hon står helt ensam i världen.
Det tunga oket på axlarna borgar för en viss vardaglig rutin men ganska snart griper myndigheterna in och sörjer för en institutionaliserad förvaring, först på ålderdomshemmet, sedan på sinnessjukhuset och slutligen på sanatoriet.
Skildringen av Lovas öde visar brutaliteten i ett klasshierarkiskt fattigsverige som trots allt inte ligger så långt tillbaka i tiden och som tål att påminnas om. Det är en berörande historia om ett människoöde med få ljuspunkter som dock ibland kantrar en smula åt det övertydliga.
Men de ibland nästan lyriska partier där tillvaron skildras så som den ter sig inifrån en själsligen kantstött människa som Lova, är psykologiskt lyhörda och trovärdiga. Lovas sätt att uppfatta och reagera är logiskt och begripligt - utifrån hennes perspektiv.
Anita Salomonssons har en omsorg om detaljer både när det gäller karaktärer och miljöer. Oftast är det av godo men överdrivet när hon skriver dialogerna på dialekt. Det blir ett irriterande lager autenticitet som inte hade behövts i en annars väl förankrad berättelse.
Henriette Zorn