Jag tror att den 94-årige Carl Sörensen i Kirsten Thorups roman"Ingenmansland" skulle känna igen sig i den känslan av förolämpning.
Han har tagits in på ett vårdboende, utlämnad till de andras omsorg,fråntagen det som gav livet värdighet. Hans yttre misär och vresigasätt står i kontrast mot hans rika minnen.
Thorup går i sin skildring långt tillbaka till hans barndom och tecknar därigenom ett stycke dansk 1900-talshistoria.
Perspektivet vidgas genom skildringen av Sörensens barn.
Den väl anpassade sonen och den mer "fritt" levande dottern brottas med samvetskval inför fadern och hans institutionsplacering.
Kontrasten mellan nutid och dåtid förstärks genom motsättningen mellan generationerna.
Sörensens dotter har själv en besvärlig historia med havereradeförhållanden, ett alkoholmissbruk och -- särskilt traumatiskt -- en sonsom har brutit med henne efter ett inträde hos scientologerna.
Hon söker en sen försoning med fadern och med sitt eget liv.
Romanen är rik och alls inte illa berättad -- om än något ojämn. Somliga partier övertygar mer, andra mindre.
Det kanske har att göra med de olika berättargreppen: nutid blandasmed minnen och drömlika, för att inte säga spöklika, sekvenser. Desenare tycker jag inte är helt övertygande. Bättre då i de realistiska,enkla och varma, beskrivningarna.
Frågan är också om den inte spänner över lite för mycket.
Det är inte uppenbart att de olika skeendena tillsammans stärkerromanens problematisering -- risken finns att de snarare splittrar.
Att släppa några spår och fördjupa sig i de återstående kunde ha varit ett intressant alternativ.