Yvonne Domeij: Trasdocka
Ordfront
"Jag är den enda som kan återupprätta henne", skriver Yvonne Domeij i sin debutbok.
Hon menar sig själv, det oerhört sårbara barn hon en gång var när hon utsattes för grova sexuella övergrepp av en man som samhället hänvisat henne till för hjälp och stöd i en svår livssituation. Men också den kvinna i samhällets utkant hon blev som vuxen, som varje dag måste leva med minnet av vad som hände, och med konsekvenserna av det.
Övergrepp på barn, menar Domeij i ett av bokens viktigaste budskap, är ingenting som sker en kort tid och sedan "går över". Det är något som sker och sedan aldrig upphör att ske.
Under flera år levde Yvonne Domeij som hemlös i Stockholm. En skrivarkurs för utsatta kvinnor fick henne att börja skriva en bok.
Det blev en berättelse om ett kapsejsat liv, om en uppväxt under miserabla förhållanden med hunger och isolering. Och så, i tonåren, mötet med en man som arbetade som läkare åt Stockholms kommun och till vilken hon kom som patient.
Den så kallade läkaren - som dock saknade läkarlegitimation - kom att utnyttja henne under lång tid. Rop på hjälp blev nog hörda, men inte tagna notis om. Offrets egen mamma menade frankt att dottern "säkert var med på det".
Ett visst mått av ältande, liksom av bitterhet och till och med hat, är nog svårt att undvika när man berättar en historia som denna. Men "Trasdocka" är också en bok full av maskroskraft och av helig vrede mot det samhälle som så kapitalt svek ett barn som utlämnades till dess godtycke.
Historien berättas i tre delar - Den Blå, Den Röda och Den Svarta Boken. I den sista, och kanske mest anmärkningsvärda, tar Domeij på sig den svåra uppgiften att se händelseförloppet ur förövarens synvinkel. Det har blivit en omskakande skildring av en man som tycks totalt tom på skamkänslor och empati, en hänsynslös egoist och megaloman som går dit lemmen pekar och konsekvent skapar om verkligheten till att passa hans syften; en förmodligen ganska allmängiltig bild av en pedofil.
En aning slirar Domeij på träffsäkerheten när ibland hennes egna starka känslor tydligt lyser igenom i doktorns orerande om sin egen förträfflighet.
Det förtar ändå inte intrycket av "Trasdocka" som ett starkt vittnesbörd om ett barn som lämnats ensam med skammen - men också om den styrka och den läkekraft som kan finnas i erövrandet av orden.
Anna Rudberg-W