Det går en våg av intresse för antiken och dess historia genom stora delar av världen just nu. Till denna anknyter Ylva Eggehorn i höstens roman, "Duvan och Lejonet", där hon med utgångspunkt från en verklig historisk gestalt - kyrkofadern, teologen och författaren Augustinus, (354-430) - skriver fram en svunnen värld, sinnlig och levande, med lukter, smaker, färger.
Bokens berättarperspektiv är dock inte Augustinus själv utan hans kvinnas, krukmakardottern Chanias. Det är med hennes ögon vi får möta den unge, lovande studenten, i Karthago i provinsen Africa, där de båda bor.
Deras kärlekshistoria är det som öppnar romanen och gör det på ett suveränt sätt; en passionerad, tidlös berättelse som alla som någon gång varit förälskade kan känna igen sig i.
Tiden är 300-talet, en tid av religiös tolerans i Romarriket. De kristna förföljs inte längre och bland de intellektuella frodas allehanda sekter och filosofiska riktningar; manikéer, asketer, skeptiker. Den unge ambitiöse Augustinus är en sökare. Under flera år sällar han sig till manikéerna. Men Karthago är för litet för honom. Karriären väntar, först i Rom, sedan vid kejsarens hov i Mediolanum (Milano).
Dit tillåts inte Chania att följa med. De båda har inte kunnat gifta sig och Augustinus förskjuter henne, för karriärens skull. Ensam tvingas hon återvända till Karthago. Sonen behåller Augustinus. Och denna skildring av kärlekens slut blir lika stark som dess början; den försmådda kärlekens smärta blir ett allmänmänskligt rop som når fram genom seklerna.
Däremellan ligger ett antal betydligt mindre konkreta kapitel, de filosofiskt-teologiskt inriktade "ökenmödrarnas berättelser", som är markant annorlunda, svårare att ta till sig, splittrar Chanias historia och möjligen t o m borde höra hemma i en helt annan bok.
En annan sak som drabbar läsarens orientering i boken är en hel del otydligheter vad gäller tid och rum. Även bevekelsegrunderna för den kristna tron, Chanias och senare Augustinus egen omvändelse, förblir oklara.
Det är som berättelse om kärlek, först himlastormande lycklig och sedan sviken, som "Duvan och Lejonet" bär, skriven på ett kristallklart lyriskt språk som, när det är som bäst, är en fröjd att läsa. Mellan det högstämda och det vardagliga. Mellan kroppen och anden. Mellan ljuset och mörkret.
Anna Rudberg-W