Få skribenter törs vara så skamlöst nostalgiska som Stefan Andhé.Med förkärlek kretsar hans fundersamma kåserier kring det förflutna;det kan vara uppväxten i Linköping eller ungdomsdagar i sommarstuganStugan.
Men också när han skriver om -- och ofta gisslar -- nutiden, kännsdåtiden nära. Jag tror att det beror på att Andhé har ett sätt attnärma sig människor, ting och företeelser som till stor delrationaliserats bort i dag.
Han ger sig tid. Han ser med värme, ja, ömhet, på världen. Han är,tycks det, oavlåtligt intresserad av sin omgivning, och följaktligenblir hans omgivning alltid intressant: London, Falköping, Herrljunga.
Den nya samlingen "Enkla nöjen" består av en rad små skärvor urvardagen, var och en med en tanke och en stämning. Ganska ofta vemod.Men också skratt, som i karakteriseringen av sin gamla svensklärarinna:"Den kroppsdel man först observerade på henne var portföljen."
Här finns också en del elegant kverulans över moderna företeelsersom mobilblottare och IT. Andhé låter oss till exempel veta att hanfortfarande är en datorfri zon -- och nog är det trösterikt att någonsäger nej när alla andra säger ja.
Kåseriformen är anspråkslös, en lättsam bagatell. Men det enkla ärinte alltid det lätta, och det finns i de här korta texterna något attta till sig.
Att stanna upp och dröja med blicken vid främlingars ansikten. Attsakta stegen. Att inse något av vänskapens väsen: "Ibland är hemma enmänniska."
Så sant.