När människor älskar och sörjer djur "för mycket" blir andra ofta provocerade; man upplever att det värde som tillskrivs djuren rätteligen borde vara reserverat för andra människor. Möjligen kan den här boken framkalla sådana känslor hos somliga.
Yrsa Stenius berättelse om taxarna i sitt liv rymmer, som titeln anger, både stor kärlek och stor sorg, två ting som ju oftast hör samman. Min egen bestående känsla efter läsningen är mera en lätt förnimmelse av vemod, inför en människa som efter svåra upplevelser i barndom och ungdom räds de riktigt nära mänskliga relationerna, och istället väljer den pålitligare kärleken till hundarna.
Nästan hela sitt liv har Stenius haft taxar, hon delar in sitt liv i olika tax-eror; tiden med Vilma, med Ruska, med Dexi. Hennes skildring av dem är full av ömhet, kärleksfull uppmärksamhet, och humor. Samtidigt ekar berättelsen av mörka undertoner från det förflutna. Boken blir en resa genom "Syrsans" liv, från barndomens högreståndsmiljöer i Helsingfors där ett litet, ängsligt barns behov av trygghet inte alltid stod i centrum, och till ett mognande och en acceptans av den person som omständigheterna gjort henne till.
Den som här söker något slags djurrättsligt perspektiv får söka förgäves. Stenius är aldrig i närheten av tanken att även andra djur skulle kunna ha samma värde, personlighet och känslor som hennes hundar. Tvärtom - och detta lämnar en dålig smak i munnen - är det med förlåtande, närmast road attityd hon skildrar hur släkten, inklusive hon själv, under somrarna på landet låter sina hundar springa lösa, skrämma upp ortsbefolkningen och jaga och döda både vilda och tama djur. Här slår nog Stenius huvudet på spiken när hon själv använder ordet "överklassfasoner"
I djurens korta liv blir våra egna livsvillkor tydliga. För att våga leva måste vi trotsa förgängelsen. Att älska små "limpor" är ett sätt - Yrsa Stenius gestaltar det överlag med charm och omsorg.