Om livet på en bilskrot. Stewe Claeson fortsätter att utforska svenska folkets lidanden och lidelser. Jan Karlsson läser och hyllar en lika apart som otidsenlig författare.
Ny BOK
Stewe Claeson:
De tiotusen tingen
Norstedts
Delicato, Helly Hansen, Sibylla. Efter romanfantasin kring Esaias Tegnér, "Rönndruvan glöder" (2002), riktar Stewe Claeson blicken mot samtiden och marginalen. I "De tiotusen tingen" finns inte en gestalt som kommit i närheten av en biskops- eller akademistol.
Någon är visserligen missionare, och vid ett tillfälle refereras det till Walter Ljungquist, en när det begav sig ungefär lika apart och otidsenlig författare som Claeson själv, men till karriärerna och de högre världsliga hierarkierna är det långt.
I marginalens centrum står Mårten, 33, och dennes bilskrot i trakterna av Västerås. Till sin hjälp har han bland annat Hermansson, den äldre missionaren vars cancerdöende fru börjat tappa både håret och tron, och Lillen, en med Mårten jämngammal och mera jordnära typ. Och, ja, i händerna på en mindre förfaren författare hade detta landat i distans och buskis. Men Claeson är inte bara förfaren på ett ålderdomligt vis (se bara de omvända ordföljdernas och stiliserat lustifika språkvändningarnas oväntade glans) han är in- och medkännande också.
Han är en i fundamental mening lycklig författare och äger just därför en särskild förmåga att cirkla kring olyckorna och sorgerna utan att knäppa läsaren på näsan eller förvandla existensen till nattsvart mörker.
Under romanåret äger elfte september rum. Vid själva tillfället befinner sig en avskärmad Mårten i en stuga i skogen och det säger något om förhållandet mellan varat och existensen. Och det vore meningslöst att förneka Claesons förankring i en filosofisk diskurs där varken Herakleitos eller Kierkegaard, sufismen eller zenbuddismen tagit kompledigt.
Å andra sidan vore det övermåttan dumdristigt att blunda för det som faktiskt syns i denna digra roman. Lena. Hon älskar country och snygga cowboyboots och bor i en lägenhet i ett hyreshus med gult tegel. Och hon är lika vild i sängen som sär på arbetsmarknaden, i livet. Lena och Mårten är tvillingsjälar, sargade och utlämnade åt världens (och hennes) nycker, och deras turbulenta förehavanden kan väl sägas utgöra ett slags förutsättning och förtätning.
Det är en postfolkhemsk skildring detta, från de innersta delarna av de nedlagda brukens och järnvägsstationernas Sverige. I långa stycken realistisk, avlyssnad och exakt, men samtidigt en aning skev och avig. Under Mårtens roadmovie med Dodgen -- från barndomens Östergötland till travets Årjäng -- uppstår situationer och glesbygdsbetraktelser som kan föra tankarna till en nästannamne, Stig Claesson.
Men där Slas, via en egensinnig men samtidigt nivellerande prosa, gärna säkerställer ordningen och liksom trivialiserar förloppen, så sår Claeson snarare tvivel och ställer läsaren inför en text som visserligen är uppsluppen och situationskomisk -- lika obetalbar som erotiskt effektiv är Mårtens möte med den frodiga Ruth på ett skönt etablissemang i SJ:s skugga -- men i grunden melankolisk, milt sorglig.
Regn faller, snö. Och någonstans där i det krassa klimatet bor en termometer vid namn Stewe Claeson. Vi vet inte mycket om varandra, men viljan till förståelse kanske finns där. Och uniciteten. Sättet på vilket realism förenas med dock- och drömspel.