Kring varje familj mejslas det fram en mytologi hur allting varit, vad som en gång hände och vem som är vem bland syskon och föräldrar. Roller delas ut: svarta får, trygga gestalter, kloka syskon och slarviga småbröder, lyckliga och olyckliga. Familjemyterna kan vara trygga, men också bedrägliga. Tolstoy skrev: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt".
I Stewe Claesons nya roman "Mördaren är död", vänder och vrider Jens Halland på detta litterära ordspråk. Han är en av sex vuxna medelålders söner som nyss tagit farväl av pappan vid krematoriets begravningskapell. Kvar finns det vanliga: begravningskaffe, bouppteckning och röjning av kvarlåtenskap. Men ett kinesiskt skrin i pappans hus förändrar allt. I skrinet finner de en bekännelse pappan skrev för dryga 50 år sedan, att han dödat en annan människa och var han gömt kroppen.
Vemodig tonSökandet efter sanningen och vad som en gång hände på 50-talet river upp de inövade berättelserna och självklara mönstren hur allt varit. Bakom den lyckliga kulissen finns en annan familj, mer unik men också mer olycklig.
Upptakten till Stewe Claesons roman liknar en deckare men växer snart till en melankolisk familjeberättelse. Tonen är vemodig men också varm och ibland även humoristisk. Berättelsen böljar mellan individen ensamhet och släktskapets starka band.
Osäker markDet känns lite ovant att läsa honom i en samtidsskildring efter flera historiska romaner som "Rönndruvan glöder", "Tiro" och "Än jublar fågelsången".
Jag tror att det varit osäker mark även för Stewe Claeson. Det tidigare flödande språket har här gått förlorat i något mer stolpigt och trögt. Först mot slutet av romanen då Stewe Claeson koncentrerar sig på en person, Jens, och hans egen personliga historia, får berättelsen den varma, melankoliska ton som är författarens signum.
JAKOB CARLANDER