Det är inte bara förnamnet som för tankarna till en annan svensk yngre författare. Rakt på, in medias res, kommer också den där speciella språkbehandlingen: "Okej, vem fan bryr sig om sån skit vi rullar en fet och chillar mouden istället, Vi läääär rulla en fet."
"Still" som är Hassan Loo Sattarvandis debut har hämtat sin titel från drog-, hallucinations- och drömfilmen "Requiem for a dream".
Det är en rakt igenom helt stilsäker berättelse om än inte särskilt stilla; snarare verkar det som om författaren vill riva ut bitar av verkligheten och liksom slänga dem rätt i ansiktet på läsaren. Så här låter det, så här pratar folk, så här utanför kan ett invandrargäng känna sig.
Kärnan i berättelsen är ett par kringdrivande kompisar i en förort strax utanför Stockholm med reviren tätt utstakade mot intilliggande subkulturer. De knarkar, stjäl och bråkar vilket får en kongenial språkdräkt i Sattarvandis allt igenom medvetna tonträff.
Han har ett särskilt sätt att skriva dialog så att personernas tankar, minnen, utsagor går in i varandra. Det är som om han inte vill välja ut någon särskild utan skriva närmast kollektivt trots att det finns ett starkt berättarjag.
Det imponerande är att romanen håller ihop så väl utan att tappa sin våldsamma frenesi. Sattarvandi har något att berätta och har också hittat ett eget språk för det som bara skyms av miljonprogrammens höghus vars djupa skuggor faller rätt igenom varje mening.