DEN BRITTISKE poeten Wystan Hugh Auden (1907--1973) ansåg att dikt gör två saker. Den hjälper oss att umgås med de döda, "to break bread with the dead", och den lär oss att uthärda livet, eller till och med glädjas över det, menade han.
Kommer att tänka på Auden i dessa dagar då diktarna (och Martin Lönnebo förstås, hans texter på gårdagens kultursida har mött många positiva läsarreaktioner) kanske kan ge oss de ord vi själva bara famlar efter.
W H Auden har inte varit så välsedd på den svenska parnassen, traditionell, djupt kristen och formbunden som han var. Han sa själv "jag föredrar gammal stil".
Detta kan man läsa i "Sir, ingens fiende" (Ellerströms, 2003) den första Auden-volym som kommit på svenska på minst 10 år. Översättningen är gjord av Sven Collberg och inledningen av Håkan Bravinger. Boken verkar vara slut på förlaget, enligt hemsidan, men finns på biblioteken.
Ni minns säkert scenen i "Fyra bröllop och en begravning" där John Hannah läser dikten "Begravningsblues" med skotsk accent på sin pojkväns begravning. Det är ingen hoppfull eller förtröstansfull dikt. Men den uttrycker sorg så rent och sant som man bara kan.
Stäng av telefonen; håll rymden ren
från klockor, från hundens skall för saftigt ben.
Tysta pianot. Sörjande må med
förstämda trummor följa kistans led.
Låt flygplanen kretsa jämrande i nöd
och skriva bud på himlen: Han Är Död.
Sätt flor kring duvors hals på stadens torg
polisen ska ha handske svart av sorg.
Till öst, väst, söder, norr var han min bro
han var min arbetsvecka, söndagsro.
Sol, måne, tal, sång gav han mig till del:
En evig kärlek trodde jag. Men fel.
Släck alla stjärnor. De behövs ej mer.
Rym ut sol, måne; packa båda ner.
Töm havet, och hug ner vart skogens skott,
för inget mer kan bringa något gott.
Av Wystan Hugh Auden i översättning av Sven Collberg.
På engelska kan man finna den i "Tell me the truth about love" från 1976 och då lyder den så här:
Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves. He was my North, my South, my East and West, My working week and my Sunday rest, My noon, my midnight, my talk, my song; I thought that love would last for ever: I was wrong. The stars are not wanted now: put out every one; Pack up the moon and dismantle the sun; Pour away the ocean and sweep up the wood. For nothing now can ever come to any good.