Abraham Verghese: Skära för sten
Wahlström & Widstrand
Översättning Hans Berggren
När syster Mary Joseph Praise vid missionssjukhuset i Addis Abeba efter plågsamma månader i hemlighet tvingas blotta sin svullna mage vägrar alla först att inse det uppenbara: sjuksystern, därtill nunnan Mary är inte sjuk utan höggravid. Mest chockad blir den hämmade kirurgen Thomas Stone, som först under födslovärkarna inser hur mycket han älskar syster Mary, bara för att strax förlora henne. Delvis på grund av sin egen okunskap: han har aldrig förlöst en kvinna, än mindre gjort ett kejsarsnitt.
Mary dör, enäggstvillingarna Marion och Shiva föds, Stone försvinner spårlöst - det är navet kring vilken den femhundrasidiga romanen "Skära för sten" snurrar. Romandebuterande Abraham Verghese har låtit flera gestalter bära hans egna drag: Verghese är själv född i Etiopien av indiska föräldrar, numera bosatt i USA. Och kirurg.
Fascinerande äckligtJust kirurger spelar en viktig roll i romanen som med sina osedvanligt många, närgångna operationsscener är en utmaning för den äckelmagade. Samtidigt har jag aldrig läst mer fascinerande kirurgiskildringar.
Romanens berättarjag är den ena tvillingen, Marion, som femtio år gammal, numera kirurg i USA, försöker erövra sitt liv, förstå uppväxten i Etiopien under diktatorn Haile Sellassie, finna de fördolda trådar som löper samman hos de frånvarande föräldrarna.
Episkt romanSkära för sten är brett anlagd, närmast episk roman som jämförts med Salman Rushdies storslagna, smått magiska romaner men som mer påminner om Vikram Seths mer subtila, känslosamma berättelser.
Mitt i det episka flödet har Verghese också byggt in ett par falluckor som tvingar läsaren att omvärdera det tidigare skeendet: romanens raffinerade mekanik går gradvis upp för läsaren.
Förbluffande lugnMen överraskningarna är inget självändamål. Verghese skildrar ett par generationer av föräldralösa som i en brutal verklighet - Etiopiens omtumlande moderna historia - på försöker ställa saker tillrätta och hjälpa människor mot alla odds.
Visst finns det skarvar här och var i "Skära för sten", men Verghese skriver samtidigt med ett förbluffande lugn och förtroendeskapande tålamod som vittnar om en kolartro på berättelsens själva urkraft: att kanske inte läka alla men många många sår.
Det är vackert, omtumlande och fyller mig med tillförsikt.