Anslaget är storslaget. Sådana här böcker skrivs knappt längre kommer man på sig själv med att tänka. Stora, breda, episka, böljande romaner med tydliga övergångar. Början, slut, omsorgsfull persongestaltning, minutiösa miljöbeskrivningar. Andra tycker kanske att det finns en mening med det. Romankonsten har utvecklats. Men det finns ändå en viss poäng med att låta något som utspelar sig när havet som inkomstkälla, näring, livsinnehåll var så mycket närmare en stor del av människorna, även får en konkret gestaltning.
"Vi, de drunknade" kretsar kring staden Marstal och tar sin början under det dansk-tyska kriget 1848 och sträcker sig sedan över ett helt sekel. Människor försvinner, saknas, blir både levande och döda för de fyra människor som står i centrum: Laurids som överlever en förlisning och blir strandsatt på en öde ö, hans son Albert som ger sig ut för att leta, kvinnan och sonen.
Att den är på 700 sidor gör givetvis sitt till för att Carsten Jensen ska hinna bre på med de stora penseldragen.
Ändå är det när den där ambitionen släpps och gestalterna kommer fram i en mer dunkelt mässande poetisk dager som det blir som bäst. Som när Albert börjar berätta om sina prekognitiva drömmar, då får de drunknade, som stundtals skrivs vi, en maffigare inramning. Så det traditionella tjänar på att någon gång ge vika för det där andra som stiger upp; när havets makter i stället blir till en storm för fiktionen att spela mot.
Jensens berättelse är en riktig bladvändare som inte sällan lyckas med det som historieböckerna inte gör: att levandegöra på ett sätt som fängslar. Det är ett myllrande epos av det litet gammeldags slaget som för tankarna till äventyrsromaner.
Ingenting för den som favoriserar experimentprosa utan snarare en väldigt väl berättad historia. Källförteckningen visar att Jensen har gjort grundlig research för att få alla de rätta detaljerna på plats. Att han är född i nämnda stad gör nog också sitt till för att lyckas skriva en roman som omskapar tidens distans till suggestion.