90-talet var en populärkulturtid så olik den vi lever i idag. Inga nedladdningar eller modebloggar. Ingen Paris Hilton och inga emo. Jag säger inte att det var bättre, det var bara annorlunda. I den populärkulturella världen var det hippt att vara påläst, att ha sett, hört och smakat de där smakerna som ingen annan fått tag i. Åkte man till New York och London på shoppingresor var man kung för ett halvår. Så var livet i Sveriges lugna bakvatten.
Få saker spelade så stor roll för 90-talets populärkulturella utveckling som tidningen Pop. Den blev ett ankare att fästa smak och riktning i så att inte tyckarskeppet seglade iväg mot bermudatrianglar av "felaktiga åsikter". Själva skrev Pop i något nummer att de skapat ett monster. De var skenbart trötta på att vara smakpolis påstod de - självklart var det precis det de ville vara och genom att omyndigförklara alla andra som sprang efter deras vissla, kunde de behålla greppet om pinnen där det stod "vi har fattat allt - ni är får".
Mitt i detta popnav av etablerade åsikter och sanningar fanns Fredrik Strage. Han hade lämnat Linköping för att bli journalist och han hamnade på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Om man på lite avstånd betraktat Pop och Fredrik Strage så var det ett ganska omaka par. För Fredrik Strage var ingen smakpolis, han var ett fan och en historieberättare. Hans smak accepterades nog aldrig helt på popredaktionen, men skriva fick han för det gjorde han nästan bäst av alla. Jag skulle definitivt inte basera en skivsamling på Fredrik Strages smak, men jag skulle heller inte avstå att läsa en enda artikel som bär hans signatur. Fredrik Strage är ett popfan, men han är minst lika besatt av att berätta riktigt bra historier. Han älskar artister som kommer med myter på kavajuppslaget och med en lätt hybris kokande i hjärnan. "Strage Txt" är en utmärkt bok att läsa i små portioner. Och framförallt är det en fröjd att läsa reportern Fredrik Strage. När han är på plats, med detaljradarn på, då är han som allra bäst. Bäst i hela popklassen.
MATTIAS AHLÉN