Det är en glädje att tränga in i Eva-Karin Strands naturmålningar. Inte bara för att de känns fint välbalanserade i kompositionen, utan också för att jag här upplever starka spår från hennes lärare Bertil Andersson och Hans Hermansson. För mig känns det både hemtamt och nyskapande. Den färgfläckvisa förstärkningen av naturens skiktningar i Cézannes anda finns här, liksom den förtätade stämningen i skogs- och landskapsperspektiven.
Flödar utSamtidigt, medan hennes lärare säkert mera mödosamt arbetade med sina motiv, verkar det som om Eva-Karin flödar ut med ständigt nya kompositioner i samma anda. Även om de 57 målningarna här är personligt ”omväxlande”, så tar det sin tid för att fånga upp de bilder som känns särskilt inspirerande.
Bland de mest lyriskt, vibrerande målningarna fastnar jag för ”Grannens baksida 2”, med (som jag ser det) båtturbulensen – och ”Hopp” med sin naturenergi. Bland de mera naturstiliserade bilderna finner jag en fint laddad spänning i ”Sommardag”, och ”På väg”, där en ljusfylld kvinna med hund vandrar in i det okända landskapet.
PrövarMen däremellan finns det en uppsjö av målningar som ger fint liv av dramatiska naturutsnitt och abstraktioner i färg och form, och där de med den flödande energin är mest imponerande.
Men när jag samtidigt befarar att Eva-Karin Strand, med sitt skickliga målarflöde, kan hemfalla åt nån sorts upprepande manierism, så blir jag samtidigt lugnad av att hon också prövar uttryck, som t ex med målningen ”Kyrkkatter”