I "Alltings mått" ryms inte Protagoras. Hos debuterande Helena Granström är människan nämligen inte måttet utan snarare den som mäter allt, inklusive sig själv och sitt hus samt indirekt själva måttstocken.
Annars får flera män från fältet fotnötter i denna essähybridbok: Hesiodos, Platon, Hobbes. Samt ett något yngre gäng: Adorno, Zerzan, Zizek. Ofta med glans. Och ofta med lätt akademikerhälta.
Vad denna bok ställvis så väl formulerar är en dystopisk vision av människan som maskin och snömosblind marknadsaktör i vår sköna nya begreppsvärld. Med andra ord en art som fullkomligt mist kontakten med sitt ursprung: "Våra ögon har formats i dialog med vessla, nässla och nötväcka."
Pornografin är ett givet huvudmotiv. Det är samtidigt bokens minst intressanta, minst integrerade spår. När Granström däremot strängt beskriver människans teknologiska flykt som en flykt från vår egen erfarenhet - "Som vore tillvarons yttersta mål att vila i ett embryonalt värmebad: passiviserad, isolerad och sysselsatt" - då stannar jag gärna i hennes stålkalla bad en stund till.
"Fågelvägen? Det finns ingen sådan."
Vilket också bevisas. Lite för ofta ställs man nämligen här inför samma sorts osköna glapp som boken i grunden vill överbrygga - klämd och beklämd mellan tung abstraktion och tänkt tankeflykt: "Ett objekt var framställningen för medvetandet av en gripbar enhet, en universell essens eller en art..."
Vari olycklig dragning kan anas åt en viss typ av nyare fransk filosofitradition, den fikonbaserade.
I övrigt en helt udda fågel, Granström. Så snart hon omsatt dessa evigt accelererande kunskapspartiklar i en friare form av gestaltning - mindre skolad och mer personlig - ska jag följa henne slaviskt.