Ismaïl Kadaré har skrivit en roman som mer än någon journalistisk produkt i världen kan ge en initierad inblick i ett laddat ämne, skriver Maria Tellander.
Att läsa "Grymma april" är att kastas mellan sol, kyla och grymma återkomster. Huvudpersonen Gjorg, "en irrgångare i det stympade april", är bara en i raden av blodshämnare. Den albanske författaren Ismaïl Kadaré skriver i en tradition av symbolladdade släktvendettor. Minns Lorcas "Blodsbröllop" med dess teckensamlande omen.
Minns också att april alltid är den grymmaste av månader i litteraturen.Just den inramningen gör det till en roman med ett raffinerat omkväde som liksom stryper och förlamar varje ansats att bryta sig fri från traditionen.
Det handlar om Kanun, en lag med uråldriga rötter, som styr hela tillvaron. Ramen är den trettio dagar långa frist som ges efter att blodshämnden utkrävts. Kadarés cirkelformade komposition stryker under obevekligheten i lagen.
Alla steg och mått redovisas: "det brukar sägas att när blodfläckarna började gulna var det ett säkert tecken på att den döde plågades av att hämnden dröjde." Sådana detaljer skapar en dödsföraktande underton till varje sida. När skjortan börjar gulna är det dags.
Kadarés strängt komponerade tragedi frambesvärjs i ett drömskt läge som skruvar upp realismen någon grad till ren symbolism. Bortsett från det rent litterära kvaliteterna är det en roman som mer än någon journalistisk produkt i världen kan ge en initierad inblick i ett laddat ämne.
Det är en mycket tunn linje mellan kikarsiktet som riktas i början och blodshämnarens utkrävda rätt på slutet: "han förlorade medvetandet en stund men hörde sedan stegen på nytt, och han tyckte även nu att det var hans egna steg, att det var han och ingen annan som flydde så där och bakom sig på vägen lämnade sin egen kropp som han just hade dödat."
Maria Tellander