Med sin nya roman "Hornsgatan" återvänder Ernst Brunner till en berättarstil som påminner om "Kocksgatan" (1991). Men det är också ett återfinnande av orden och skapandet, som gör Ernst Brunner till en stockholmsk Naguib Mahfouz när det gäller att berätta en gatas historia.
Brunner skildrar två heta augustiveckor i Stockholm med centrum kring några boende på Hornsgatan; den frustande målaren Dressler som i en tid av installationer envetet håller sig till duk och ram, arkeologen Gus Gustavo vilken gräver fram bevisen på ett kungabrott från 1700-talet, Ingrid Drufva som efter tsunamin bygger upp ett nytt liv, tatueraren Hårde Harry med sin magiska glaskula där kretsloppet mirakulöst cirkulerar med växter och djur.
Stämningen är bellmansk och ger ett eko av romanen "Fukta din aska" (2002).
VildsintVildsint och fantasirikt spränger Ernst Brunner alla tänkbara gränser. Forntid, dåtid och nutid blandas i jord och växter. Han far mellan gatorna på Söder, gräver sig ner i tunnlar och gångar under Strömmen och svävar över staden i ballong med en järnsäng som gondol.
Hornsgatan och Stockholm blir sedd från alla perspektiv i ett rasande svettigt tempo mitt i sommarhettan. Som då målaren Dressler girigt super in Pridefestivalen med sina ögon och inspireras till en våldsam målning; Caravan of Wonders. Dressler är på mordisk jakt efter en kritiker som ständigt förföljer honom med sina negativa recensioner.
FärgsprakandeJag kan tänka mig att Ernst Brunner löper risk att dela hans öde med denna stridslystna roman hos en och annan recensent. Men till dem hör inte jag. Detta är Ernst Brunner när han är som bäst; en färgsprakande tavla i pärm; varm, våghalsig och vederhäftig.
Glöm inte bort att författaren också är filosofie doktor som kan sin historia. Romanen mynnar ut i en störtsjö som spolar Hornsgatan med sig likt ett sjudande långbord. En kraftfull syndaflod, som en gång ska göra det möjligt för en framtida Gus Gustavo att gräva fram spåren av vår tid. Panta rei! Allt flyter!