Denise Mina:
Vargtimmen
Översättning: Boel Unnerstad
Minotaur
Det är 1984 och egentligen borde Paddy Meehan vara överlycklig. Hon har kämpat stenhårt för att få göra någonting mer kvalificerat än att springschasa på Scottish Daily News, och nu är hon äntligen skrivande reporter. Men allt Paddy känner är trötthet och leda. Hon har fått nattpasset, det som sträcker sig över titelns vargtimme, och åker runt i Glasgow i en av tidningens bilar natt efter natt i väntan på det scoop som aldrig verkar komma.
En natt bryts mönstret när Paddy följer upp en polisutryckning i ett välbärgat villakvarter. En välklädd man i dörröppningen har övertalat polisen om att allt är under kontroll, och när Paddy försöker ställa frågor trycker han en sedel i handen på henne och stänger dörren. Men innan dörren dras igen har Paddy haft ögonkontakt med en blodig kvinna inne i huset. Nästa dag hittas kvinnan död, den välklädde mannen är försvunnen och i Paddys ficka bränner en blodig sedel.
Denise Mina gjorde för några år sedan omedelbar succé med sin Garnethill-trilogi, där hon skapade ett av genrens märkligaste och finaste porträtt: den både sköra och järnstarka Maureen ODonnell. Serien om Paddy Meehan, som började med "Blodsarv" (2005), är både svalare och mer distanserad, men trots det mycket gripande. Kanske var kriminalintrigen strået vassare och spänningsgraden något högre just i "Blodsarv", ändå sträckläser man den nya "Vargtimmen".
Ända sedan debuten Död i Garnethill har Mina varit snudd på otäckt skicklig på miljöer. Vargtimmen är inget undantag. Det tunga, grå, nedgångna arbetar-Glasgow vid mitten av åttiotalet är så levande att det blir något av en chock när man någon gång måste titta upp från boken och inser att man är i Sverige och att året är 2007.
Maria Neij