Efter en uppmärksammad debut med "Ostkaka" (1996) har Kristian Fredén odlat sin litterära talang utanför offentlighetens ljus. Bidat tiden, likt en schackmästare. Utformat ett stoff som passar stilen, eller vice versa. "Noggrannhet gällande detaljerna borgar för en harmonisk helhet", som det med en devis heter i återkomsten, den omfångsrika och ambitiösa romanen "Offret". Devisen, utlärd på Botvinniks schackskola i Moskva, kan nog läsas som en programförklaring.
Fredén skriver i en tradition som ingalunda skyr det vardagliga och låga, men i gengäld distanserar sig mot den naiva realismen, eller journalistprosan.
Redan i förordet skapas en fiktion i fiktionen. Och snart finner man sig vara ställd inför en text som bejakar det slags omsorgsfullhet som vetter åt det omständ- liga, sirliga. Stundtals är det en läcker pastisch med sublima inslag och alla väst-europeiska influenser förtigna tvingas man rabbla ryska förebilder: Pusjkin, Gogol, Dostojevskij, Bulgakov. Allra mest spökar emellertid Nabokov.
För att med romanens lika ödmjuka som storhets-vansinniga centralgestalt, schackgeniet Lev Gasparjan, tala svenska så att även allmänheten förstår, bör det väl sägas att Fredén i den samtida svenska litteraturen blott en jämlike har: Carl-Johan Vallgren. Och då avses mindre "Den vidunderliga kärlekens historia", Augustvinnaren, än den nedsablade romanen anno 1996, "Dokument rörande spelaren Rubashov".
Här berättas den långa (korkskallar skulle säga långrandiga) historien om den rörande schackspelaren Lev. Från uppväxten i Tbilisi, Georgiens huvudstad, via Moskva, Sovjets och sedermera Rysslands huvudstad, till förberedelserna inför och händelserna under själva titelmatchen på Malta i september 2001, då något olyckligtvis inträffade i New York som fick romanens glödheta förlopp och utsökta förvecklingar att en smula drunkna i nyhetsflödet.
Det är en litterär uppgift så god som någon: att berätta om händelserna i skuggan. Fredén tar sig an den med frenesi och elegans, känsla och rationellt förnuft. Han äger, om nu Nabokov i sin himmel någonsin skulle tvivla, gehör för stil. För den subtila långsam- heten och framväxande paranoian.
I motsats till Lev, vars kritstrecksrandiga från Armani tycks sitta som gjuten, lyckas han kanske ändå inte till fullo bära upp kostymen. Smal sak, då satsningen i sig innebär ett brott mot den svenska prosans tendens och huvudspår: ängsliga övningar på anorektisk prosa.