Ny bok
Ann-Marie Ljungberg: Simone de Beauvoirs hjärta
Alfabeta
"Den andra världen hade tagit över. Allt blev normalt och vardagligt." I Ann-Marie Ljungbergs "Simone de Beauvoirs hjärta" tycks människorna slitas sönder mellan å ena sidan sina idealistiska föreställningar om tillvarons utopi och å andra sidan livet som havererar runt omkring. Det är stundtals suggestivt och nästan sakralt högstämt, i andra stunder oerhört prosaiskt.
"Simone de Beauvoirs hjärta", Ljungbergs tredje roman, kretsar kring ett internationellt kafé i Göteborg. De två vännerna Katarina och Annie diskuterar av och till Simone de Beauvoir. Den ena har skrivit en avhandling om henne och äger också ett utdrag ur originalmanuskriptet till "Mandarinerna". Trots det blir inte diskussionerna så substantiella även om Ljungberg klipper in referenser lite här och var. Men med ett citat klarnar det: "Det är just barnet som enligt traditionen borde tillförsäkra kvinnan en egen autonomi, som befriar henne från något som helst annat mål."
Nu är ju inte fiktion en samlingsplats för idéer i första hand utan snarare gestaltade stämningslägen. Ann-Marie Ljungberg lyckas nästan vara lite provocerande genom att dränka sin berättelse i så mycket trivia. "Vill pojken ha glass?", "Vilken fin kappa du har". "Har snälla tanten hängt ut bullar i trappuppgången?" Men så börjar jag förstå, eller hoppas i alla fall, att det är ett mycket medvetet stildrag.
"Simone de Beauvoirs hjärta" verkar vara sin egen praktik. Efter en djupdykning i snömodd, vårdnadstvister, ekonomiska problem, komplicerade relationer, kvinnlig vänskap och just en tung anhopning vardag slutar det i tragikens moll.
Ann-Marie Ljungberg knyter ihop sin berättelse och romanens arkitektur med minutiöst redovisade klockslag och årtal uppenbarar sig i ett förklarat sken. Och då framstår också transportsträckan dit, som i flashbacks -- hjärtat svävar inte längre runt i ett nebulosiskt tomrum. Det är svårt att vara människa och särskilt för det andra könet.