Sundgren sparar inte på krutet

Elegant, välformulerad och cool som en barstol satt han där i rutan, år efter år. Nils Petter Sundgren, vår främste guide in i biomörkret under monopoltelevisionens tid. Han ledde "Filmkrönikan" med säkert öga och distinkt röst 1963-91.

Synd att det inte var ännu längre. Numera tvingas man titta i månen efter kvalificerad filmkritik på tv. Onekligen ironiskt att det endast är i radion vi idag finner ett program som förmår ta filmkonsten på allvar (P1:s "Kino").

De bästa avsnitten i Nils Petter Sundgrens flyhänt skrivna memoarvolym behandlar också medieutvecklingen. Han sparar ingalunda på krutet. Vi får dråpliga inblickar i SVT:s vilda vänsterperiod på 70-talet, vilken paradoxalt framstår som lika dogmatisk som kreativ.

Sundgren höll sval distans till tokerierna, som han ändå verkar föredragit framför den ytliga kommersiella cirkus som svensk television därefter kom att bli.

Om sejouren som filmkritiker på TV4 (1995-2006) får vi veta att Sundgren misstänker att kanalens ansvariga av princip ogillar program med högre intelligenskvot än deras egna skonummer. SVT tycks endast obetydligt bättre.

Fast någon bitter, surmagad herre synes Sundgren minst av allt. Snarare en tursam lebeman med stor kärlek till litteratur och konst, samt självklart filmen. En passion som grundlades under uppväxten bland Stockholms muggiga kvartersbiografer och senare tog honom till solen och palmerna på otaliga Cannesfestivaler.

Namn och möten virvlar förbi på sidorna; Hitchcock, Truffaut och självklart Ingmar Bergman, vars betydelse ingen behöver sväva i tvivelsmål om. Här heller.

Intressantast är dock porträttet av favoritfienden Harry Schein, den maktfullkomlige intelligensaristokraten som inte kunde spela tennis. Vilket, underförstått, en äkta bildad livsnjutare bör kunna. Som Sundgren själv. Hans bok är måhända inte oumbärlig. Men är väl värd sina underhållande timmar i läsfåtöljen.  

CHRISTIAN DAHLGREN