Susanna Alakoski: Håpas du trifs bra i fengelset
Albert Bonniers förlag
I centrum i Susanna Alakoskis nya roman finns ett syskonpar, Sami och Anni. Genom Anni, som är bokens berättarjag, får vi ta del av deras uppväxt, en barndom präglad av en missbrukande och misshandlande pappa.
Men medan Anni blir ansvarstagande, gifter sig lyckligt och får en dotter går det käpprätt utför för Sami. Han börjar ta droger och begå grova brott. Det är fosterhem, ungdomsanstalter, avgiftningskliniker och till sist fängelset.
Tröttsamma turerTurerna fram och tillbaka är många. Det är ju det i verkliga livet. Dramaturgiskt fungerar detta mindre bra. Det blir tröttsamt att läsa om alla vändor, om löften som inte infrias. Boken hade vunnit på att bli mer koncentrerad.
Alakoski vill få med allt. Berättelsen är tryfferad med misär - barnmisshandel, sexövergrepp, HIV-smittade tonårsflickor och apatiska flyktingbarn. När Anni reser till Thailand förfäras hon av alla svenska sexturister. Visst, det är ett Sverige av i dag Alakoski tecknar, problemet är att bilden grumlas av de många färgerna.
Kursen en vändningSom röd tråd genom boken löper det fiktiva samtalet med brodern. Anni ställer frågor, men inser att det knappast finns ett enkelt svar på frågan om varför Sami knarkar. Verkligheten är så komplex.
Boken har en tydlig ramberättelse. Anni har kallats till en hjälputbildning för anhöriga. Under vägledning av terapeuter ska hon få de rätta mentala verktygen för att hantera sin relation till den missbrukande. Det gäller att se verkligheten i vitögat, inte att förstå, men väl att hantera. Kursen blir en ögonöppnare, en vändpunkt.
Höga förväntningarFörväntningarna har varit stora på denna Alakoskis andra roman efter "Svinalängorna", som belönades med Augustpriset 2006.
"Håpas du trifs bra i fengelset"spelar inte i samma liga som den hyllade debuten. Men likväl är det en ovanlig bok i ett land som Sverige, där man måste skriva matlagningsböcker för att kunna försörja sig som författare.
Alakoski är en modig skribent, som vågar ta tempen på sin samtid. Som tar upp ämnen, som de flesta blundar för. Det fina med Alakoski är att hennes socialrealism aldrig är tråkig eller bedövande. Humorn är ett bärande inslag, och dessutom en bidragande anledning till att berättelserna känns så trovärdiga hur eländiga de än må vara.
Kärleken hållerAllt är inte nattsvart. Alakoski lär oss visserligen att för en missbrukare är en stor stark tjockare än blod, men även att störst av allt är kärleken. Bokens Anni släpper nämligen aldrig taget, som anhörig kommer hon att leva ett liv i skuggan av en missbrukande bror.
Alakoskis andra roman är tillägnad alla anhöriga. Och visst är de värda en eloge. Utan dem skulle de där missbrukarkillarna - och tjejerna - stå sig slätt, trots all världens missbruksvård, rehabilitering och goda viljor.