Suverän Bo Widerberg-biografi

Han var en totalt opraktisk bipolär man vars alla äktenskap och förhållanden sprack, och som om sina sex skönlitterära böcker tyckte att "litteraturen hade nog klarat sig bra utan mina bidrag".

Han avslutade därför sin litterära karriär vid 29-års ålder och blev istället svensk films enfant terrible (eller som vi säger i Östergötland - en kati´ jävel) under nittonhundratalets fyra sista decennier. Hans namn var Bo Widerberg (1930-1997) och om honom har Mårten Blomkvist nu skrivit en tjock biografi.

Widerberg, Malmöpåg av födsel och ohejdad vana, hade blåst in salta sydliga vindar i den Stockholmsfixerade svenska filmankdammen med en artikelserie i Expressen 1962, där han kritiserade svensk film i allmänhet och Ingmar Bergmans dominans i synnerhet ("vår dalahäst mot världen"). Bergman kommenterade senare detta: "Ja, det var en rolig formulering, men jag har aldrig varit arg eller bitter på honom för den, för trots allt var vi ju i samma bransch, denna jävla horeri- och slakteribransch".

Widerberg gjorde en klassisk karriärkatapult i kultursvängen. Han sågade alla andra och sade i undertexten att han kunde göra det bättre själv.

Strategin fungerade. Innan 1963 hann ta slut hade han både hunnit debutera som filmregissör (Barnvagnen) och premiärvisa mästerverket Kvarteret Korpen. De av franska nya vågen inspirerade teorierna om äkthet, naturlighet och nya klassperspektiv hade visat sig hålla i praktiken.

Men det som var Widerbergs styrka visade sig också snart vara hans svaghet. Det kreativa kaos som Widerberg iscensatte vid varje inspelning - med ständiga förändringar av spelplatser, uppgjorda scheman och manus jämte notoriska brott mot alla former av regler och konventioner - började resultera i att filmerna alltid försenades och budget aldrig hölls.

Trots en rad framgångsrika filmer ("Elvira Madigan", "Ådalen 31", "Joe Hill") var han snart betraktad som paria i filmbranschen. Återkomsterna med "Mannen på taket" (1976) och "Mannen från Mallorca" (1984) , två filmer som den massproducerade svenska kriminalfilmen fortsättningsvis i de sämsta fallen försöker och i de bästa lyckas kopiera, bekräftade bilden av Widerberg som genial filmskapare, men galen arbetsledare.

Blomkvist går metodiskt och kronologiskt igenom filmerna och omständigheterna kring dem. Jag har sett alla Widerbergs filmer, men när jag nu läser biografin slår det mig att mina starkaste minnesbilder är av Bo Widerberg själv när han i intervjuer i radio eller tv lägger ut texten på sitt oefterhärmliga sätt: skorrande skånska, galna gester, blixtrande bildspråk. Den kunnige filmskribenten Mårten Blomkvist har sett allt, läst allt och talat med alla som hade med Widerberg att göra genom åren. Det blev en höggradigt jävla bra biografi.

KLAUS FISCHER