Årets mest krävande roman? Det kan vara "I blindo" av Claudio Magris, annars mest känd som fenomenal essäist och upphovsman till åtminstone ett vida spritt verk, "Donau". Från födelse- och bostadsorten Trieste har han med omfattande kunskap, intensiv närvaro och upphöjt lugn följt Europas korsvägar och flöden, flytande gränser och olycksaliga delningar.
Fastän italienare utgör Magris själva sinnebilden för en utrotningshotad art - den intellektuelle centraleuropén. Men i denna roman har han lämnat floden för världshaven och på Tasmanien, Australien, funnit den gemensamma nämnaren för romanens två centralgestalter, Jörgen Jörgensen och Salvatore Cippico.
Eftersom Jörgensen hör hemma i 1800-talet och är en historiskt belagd person, uppväxt i Köpenhamn, och den senare och fiktive figuren i 1900-talet förstår man snart att romankonstnären ägnar sig åt en kombination av jag-upplösning, fantasteri och dubbelexponering. Men en tredje gestalt blandar sig in i intrigen. Det är Jason, den antike hjälten som hämtar hem det gyllene skinnet, och med honom följer förstås Medea, den trogna kärestan som dödar i den försmådda kärlekens raseri. Hon behövs, emedan romanens mera sentida kvinnor överlag reduceras till galjonsfigurer.
Tekniskt sett upphäver Magris med spränglärd suveränitet alla skillnader i tid och rum. Och moraliskt, politiskt, kan man läsa romanen som en melankolisk meditation över våldets, rasismens, imperialismens makt. Kommunismens, nazismens, fascismens. Det har sagts att denna roman är en raffinerad studie av människans tidlösa ondska. Det stämmer inte, frånsett textens själva raffinemang.
För även om den enskilde individen hos Magris aldrig helt kan fråntas ansvar, så är detta framför allt en lika infernalisk som finkalibrerad studie av det Stora som hon i tappert motstånd men maktlöst tvingas underkasta sig: Historien, Idéerna, Partiet, Tron, Övertygelsen.
Gränsen mellan demokratikämpen och diktatorn är som bekant hårfin, och befrielsen leder inte nödvändigtvis till frihet. Förtrycket får nya ansikten och uttryck, men består. Magris är historiepessimist, dock inte determinist.
Framför allt är romanen en fruktansvärt elegant och elegisk historielektion i de långa linjernas och mänskliga mångfaldernas, traderade tragediernas och blodiga nerslagens tecken. Barbro Andersson har översatt med lyhördhet och precision. Och nobelpriset? Claudio Magris kan inte uteslutas.