Suzanne Brøgger: Slöjan
Översättning: Urban Andersson
Norstedts
Det finns kort sagt två slags författare. Den ena byter skepnad, genre, tilltal i varje bok. Den andra har samma röst som liksom flyttar över på varje ny bok.
Suzanne Brøgger tillhör mest den första sorten. Eftersom hon den här gången valt att skriva i versform är det ännu mer svårt att känna igen henne.
Sölves dagbok över ett nutida Danmark i den förra boken, är här bytt till shejken Jafars harem. Brøgger är inte den första i litteraturen som använder sig av "Tusen och en natt"-temat: berätta-annars-dör-du. Bara på senare år finns såväl Salman Rushdie som Inger Edelfeldt.
Slavinnan Aziaydé tvingas i "Slöjan" återberätta alla de erotiska äventyr hon utsätter sig för och hela tiden liksom höja insatsen för att ha något nytta att komma med. Brøgger spar inte på adjektiven och beskrivningarna när hon återger den lustfyllda fristad där kvinnan vistas.
I intervjuer har Brøgger sagt sig vara inspirerad av den sufiska poeten Rumi och det märks. Brøgger har ett angeläget ärende: slöjan som döljande plagg leder till obönhörlig tragik. "Slöjan" är också en snygg stilövning i forntida skaldekonst och visst går det att hålla med om beskrivningen: ett erotiskt epos om skrift och drift, om konstens kall och erotikens möjligheter.
Frågan är ändå vad vitsen är med att skriva en så uppenbar pastisch.
Ville hon roa sig själv och se om det gick att skriva i en ny genre? Ville hon få tillfälle att publicera de fina tuschteckningar hon själv gjort till omslaget?
Det laddade temat slöja passerar tyvärr ganska obemärkt förbi. Kvar blir resten. Ja, ett elegant erotiskt pastischhantverk är det ju, men ändå inte en helt nödvändig Brøgger.