Albert Camus måste vara en av de handfull Nobelpristagare som har överlevt tidens obarmhärtiga aktualitetskrossande bäst. Av många, inklusive mig själv, hålls han för en av de absoluta 1900-talsfavoriterna.
Ingen kan som han sätta brännpunkten på de eviga frågorna; offer-bödel, vittne-åklagare, socialiserad-enstöring. Som de bästa författarna skildras brottet liksom inifrån i stället för med distansens skärpa. Så också i "Fallet" som i så måtto inte skiljer sig från "Främlingen" om det inte vore för formen.
Den misantropiske jagberättaren, advokaten Jean-Baptiste Clamence, har ett så direkt tilltal att det är svårt att undvika att känna sig träffad, ungefär som om han satt och konverserade vid samma bord.
Platsen är ett kafé i judekvarteren i Amsterdam. Tankarna går så klart till Dostojevskijs "Anteckningar från källarhålet" med dess malande monolog över människorna, sveken, förljugenheten, maskerna och besvikelserna.
Med en slirande, förrädiskt iskall ton rullar Camus tillbaks tiden till det ögonblick när huvudpersonen hör en ung kvinna skrika och drunkna i floden Seine utan att ingripa. Ett kort, förbiilande möte som sätter djupa spår och blir det centrifugala fall som romanen utspelar sig kring. "Kasta dig än en gång i vattnet" slutar han som för att kunna ta om historien.
Ingen kommer undan uppgörelsen tycks det som Camus vill säga i denna roman som till nu har verkat lite i skymundan av de mer kända klassikerna.