Ett drygt år efter mordet på Anna Politkovskaja föreligger nu hennes förmodat sista verk i Hans Björkegrens säkra översättning, Rysk dagbok. Missa den inte!
Det är ett pessimistiskt och svartsynt testamente, dock på goda - eller snarare onda - grunder. Journalistik när den är som bäst och mest angelägen: närvarande här och nu (dagboken sträcker från december 2003 till augusti 2005 och inkluderar ögonvittnesskildringar från provinser och städer långt bortom Moskva) samtidigt som den i de kommenterande partierna utvecklar långa linjer.
Politkovskaja dissekerar och dechiffrerar Putin-retoriken och vägrar med hårdnackad envishet att hemfalla åt glömskan. Med sanningslidelsen som bränsle praktiseras reporterns uppdrag: avslöjandet. Blunda aldrig, tig aldrig.
Till slut kostade kompromisslösheten henne livet. Det är logiskt i ett land där människor regelbundet bortförs, fängslas, torteras och mördas av politiska skäl (journalister, även ytterst milda Putin-kritiker) eller rasistiska (särskilt tjetjener, "terrorister" utan undantag, och andra kaukasier). Likaså att de ansvariga oftast går fria: rättssystemet är lika korrumperat som Kreml och den till Putin allt mera koncentrerade politiska makten.
Och det civila samhället? Finns inte, menar Politkovskaja. Under bokens dramatiska gång - det är val till duman, presidentvalskampanj, tragedin i Beslan, enskilda övergrepp och avrättningar på löpande band - ger också flera oppositionella upp. Putins centralstyre, KGB-metoder och genomcyniska ansvarslöshet i det blodbadande Tjetjenien får vanmakten att bre ut sig, apatin.
Och medan de nyrika far på lyxsemester mest varje weekend lever 40 procent under den officiella fattigdomsgränsen. Folk får inte ut sina löner, krigsänkor förlorar sina ersättningar och 2005 "har hungerstrejk blivit det enda sättet att hävda yttrandefriheten". En dyster rapport, alltså, från ett extremt laglöst och extremt toppstyrt och censurkontrollerat samhälle där allt tycks handla om två saker: pengar och Putin.
Mindre mörk blir framställningen inte när Politkovskaja i samtal med förtryckta individer och med stöd i opinionsläget närmar sig frågan om en majoritet av den för övrigt allt mera nationalistiska befolkningen verkligen vill ha en demokrati av åtminstone någorlunda västerländskt snitt.
"Ivan den förskräcklige och Stalin är mer i ryssarnas smak", säger någon. Och en av presidentens otaliga vasaller tvekar inte ett ögonblick: "Nej, det skulle inte fungera. Den ryska mentaliteten kräver en herre, en tsar, en president."
Ja, vad skall det bli av detta Ryssland?