Den andra delen av Johan Svedjedals biografi över Carl Jonas Love Almqvist omfattar inte mer än sju år i skaldens liv, men de få åren kom att bli de litterärt viktigaste och mänskligt nog mest ingripande.
1833 är den 40-årige Love (som Svedjedal genomgående kallar honom ; det vittnar om en förtrolighet som läsaren gärna vill bli delaktig av) rektor för Nya elementarskolan i Stockholm, han är en känd men väl ännu knappast berömd författare, och både han och omgivningen hyser tankar om en gynnsam framtid.
Under de följande sju åren är Almqvist makalöst produktiv: läroböcker, en rad volymer i "Törnrosens bok", prästexamen, professorskonkurrens, rader av tidningsartiklar - allt vid sidan av skoltjänsten. Och så, 1840, är han ifrågasatt av det etablerade Sverige: vänskapsband har brutits, karriärvägar stängts; Almquist förefaller vara placerad i social karantän - allt detta på grund av den berättelse som nådde offentligheten i december 1839: "Det går an".
Under de här sju åren skrivs en rad av de mest kända verken, och självfallet får de stor uppmärksamhet i biografin. Tillkomsthistorien, idéinnehållet, estetisk karaktäristik, mottagandet, platsen i hela författarskapet - det är sådant som Svedjedal ägnar sin uppmärksamhet, sin eftertanke och sin formuleringsgåva.
Nu är ju Almqvist en av de mest beforskade författarna i vår litteratur, och självfallet är mycket av det som presenteras sådant som vilar på andras föregående insatser. Bland de äldre litteraturvetarna har Henry Olsson en central plats, i en senare generation framhålls inte minst Kurt Aspelins betydelse. I fråga om litteratursociologiska synpunkter är Svedjedals egen, tidigare forskning viktig.
Men sammanvägningen, värderingen och strävan att skapa en tydlig, en begriplig bild av Almqvist - det är förvisso Svedjedals verk. Ny är kanske inte den bilden men porträttet är nyansrikt: Love framstår här som på en gång vardagligare men också mer undantagsmänniska än tidigare och mycket motsägelsefull. Ett exempel är hans kluvenhet i personliga relationer: slipad taktiker men också odiplomatisk tvärvigg, ibland snar att kritisera dem han praktiskt taget samtidigt vädjar till.
Hur förhöll sig då Almquist till övriga agerande på den dåtida litterära scenen? Atterbom var hans förtrogne vän sedan många år, men i stigande grad distanserade sig Almqvist; både i estetiken och politiken gled de från varandra. Geijer och Almquist, som aldrig varit intima vänner, genomgick båda en politisk radikalisering men kom inte nära varandra. Förhållandet till Fredrika Bremer var nog aningen delikat: hon väckte mångas beundran med sina vardagsrealistiska berättelser och detta skapade en konkurrenssituation.
Det finns gott om fint formulerade iakttagelser i den här boken. Ett exempel är den korta karaktäristiken av "Drottningens juvelsmycke": den sägs vara "berättelsen om en maskeradbal" men också "berättelsen som en maskeradbal". Om novellen "Skällnora kvarn": "som en novell av Edgar Allan Poe, filtrerad genom etnografiska noteringar".
Andra gånger blir det varken träffande eller roligt. När till exempel Aftonbladet sägs ha varit "lika populär som en ilsken skunk på en tebjudning" har nog Svedjedal överskattat sin förmåga till träffande karaktäristiker.
Ellen Key kallade - året var 1894 - Almquist för "Sveriges modernaste författare". Svedjedal använder inte de orden, men hans framställning präglas av övertygelsen att Love Almqvist i någon mening är, alltid är, vår samtida.
Per Olov Backman