För ett par år sedan sändes ett radioprogram där Maria Sveland sökte upp den danska författaren Suzanne Brøgger för att bland annat fråga henne om hur hon nu såg på feminismen, vad hon tänkte så här trettio efter "Fräls oss från kärleken".
Jag minns det där programmet väl eftersom det blev alltmer uppenbart att den numera kärnfamiljsstadgade ikonen inte riktigt levererade det journalisten förväntade sig eller ville. Jag minns det väl också av den anledningen att jag hade höga förväntningar - Maria Sveland har gjort sig ett namn som en duktig radiodokumentärmakare och belönades 2003 med Ikarospriset för den starka och viktiga radiodokumentären "Som en hora".
Mötet med Suzanne Brøgger finns med i Maria Svelands romandebut och lämnar en del förklaringar till den dissonans som anades under ytan i radioprogrammet. Romanens jag-person heter Sara och inte Maria, Sara är i trettioårsåldern (precis som Maria), hon, Sara alltså, är gift och har ett barn. Hon är bitter. Sara tar en tillfällig time-out från man och barn, tar en charter till Teneriffa, rannsakar sitt liv och fortsätter att vara bitter på att det där med kärlek och jämställdhet, barn och arbete fortfarande efter alla dessa år inte går ihop.
Sara känner sig blåst på konfekten och det är hon nog inte ensam om. Den vrede och indignation som genomsyrar hela boken är det nog många som känner igen sig i. Men med bästa vilja i världen - det är svårt att kalla detta en roman. Det liknar mer en personlig pamflett där ilskan breder ut sig jämntjockt över stort som smått, renons på gestaltning, både språkligt och dramaturgisk. Men budskapet går med all övertydlighet fram.
Henriette Zorn